Besöket på PBV igår gick bra. Var väl inte alltför pigg när det var dags att åka dit, men när man skall till psyk behöver man ju inte ha orkat sminka sig eller brytt sig om kläderna innan så det spar ju lite energi... Det är ju bara bra att se sliten ut! (Jag är en sådan slacker, på gränsen till slashas, haha.) Hur som helst träffade jag samma tant som förra gången, och hon berättade att det är MBT de bedriver som terapi där, mest i grupp, flera dagar i veckan. Vet inte vad jag tycker om det, jag har liksom redan gått så mycket i DBT och innan det även i lite KBT och jag är ganska "duktig" vid det här laget på mentalisering och mitt huvudsakliga problem har inte ens legat där, så... Jag vet inte. Får väl se om det blir något, skall gå igenom en utredning först nämligen. Fick fylla i fyra olika frågeformulär med massor av skattningsfrågor om hur jag mår och hur jag är som person, älskar att göra sådana, har ju blivit en del genom åren. Skall på återbesök vid tre tillfällen i februari och göra en ocairsintervju, en Rorscachbedömning och SCID, och i mars blir det feedbacksamtal på alltsammans och jag får veta vad de kommit fram till och om de tycker att jag bör gå i behandling hos dem. Tycker det känns bra att de gör en ny utredning på mig, för jag har nog utvecklats en hel del sedan den förra gjordes och jag fick min borderlinediagnos, det var ju typ fyra år sedan... En del saker har jag arbetat bort, en del saker har jag vuxit ifrån, en del saker har tillkommit och en del saker är mer eller mindre desamma. Tänk om det visar sig att jag kämpat på såpass bra att jag inte längre uppfyller diagnoskriterierna för BPD längre? Vet ett par medpatienter från tiden på Solhem som lyckats med det, rätt häftigt.

Om några timmar kommer mamma, pappa och farfar hit. Farfar har inte varit i min nya lägenhet tidigare, så det skall bli roligt att visa honom runt på inspektion. Sedan åker vi till Ingared och där skall jag bara lata mig och passa på att njuta av mammamat ända tills jag åker hem på min födelsedag igen. Kommer kännas lite konstigt att inte ha Calle med på julafton, han skall ju fira jul med fästmön på Öland, men vi kommer ses i mellandagarna så det blir nog bra ändå.
Nu skall jag gå och plocka ihop lite hundmat, smink, kläder, mediciner och förstås julklapparna som skall med tll föräldrahemmet. God jul, på er allesammans!

Tetris gjorde snöänglar på promenaden häromdagen:

Igår förlovade sig min bror. Lille storebror... Hans flickvän friade och han sa ja. De har pratat om det tidigare, men nu blev det slag i saken. Så fint! Han lät glad i telefonen när jag ringde och gratulerade efter att mamma skvallrat, han och fästmön stod och kokade potatis. En dag skall jag också ha lyckats hitta mig någon som jag kan dela något sådant med, jag är trött på ensamhetsludd.

Jag sover inte, men jag borde. Har noll dygnsrytm dessa dagar, sover lite här och där och det är ingen ordning alls. Ibland sover jag med sällskap, det är skönt. Inget knull, bara lite värme och sällskap mellan drömmarna.
På tisdag skall jag på det där uppföljningssamtalet på PBV. Det står i kallelsen att det beräknas ta en och en halv timma, så kanske blir det en del sagt... Jag MÅSTE fan få en kontaktperson eller terapeut snart, och en ansvarig läkare, måste måste måste. Sedan om det blir där eller på en annan mottagning känns det spontant som att det kvittar, bara jag får det snart. Jag vill att våren 2010 skall bli en tid för lite revansch, det blir fan mitt femte år som sjukskriven och det vore djävligt skönt om det också kunde få bli det sista.

Om fyra dagar slutar jag vara tjugotre och blir tjugofyra istället. Det känns lite konstigt, men roligt. Tjugotre har varit en "sådär" ålder, får jag väl säga... En brokig tid.
På tal om några dagar och snart så är det ju dan före dan före dan före dan idag. Dags att orka kånka upp plastgranen ur källaren?

Ingen bra dag idag, riktigt, varken kan eller vill få något gjort riktigt. Hade tänkt städa, men nej. Mest legat i sängen för att sova bort alltsammans, hoppas på att få vakna på en ny sida. Låg och halvslumrade förut när mobilen ringde, då var klockan ungefär kvart i fem. Det kunde väl inte vara...?
Jo, det kunde det. Med en kvart kvar på arbetsveckan ringde min handläggare på Försäkringskassan mig, ÄNTLIGEN. Hon verkade väldigt trevlig, liksom min förra (vet dock fortfarande inte varför de bytt), och hon kunde berätta för mig att som jag misstänkte så får man inte läsa på högskolenivå när man går på aktivitetsersättning. Inte ens när det är så lite som 25% och inte studiemedelsberättigat, och mer tänkt som en givande aktivitet än "seriöst" pluggande. Det känns tråkigt, men nu vet jag det liksom. Det var allt jag ville; att få etablera en kontakt och kunna fråga om saker jag har rätt att få svar på. Veta ja eller nej.

(En anonym person som kommenterat tidigare inlägg om allt jidder med FK sade, som jag tolkade det, att jag har lite attitydproblem och kanske borde vara mer ödmjuk inför FK och att jag ger dem oförtjänt dåligt rykte genom att spy galla över dem i min blogg etc. Att jag skall vara glad över att bo i ett av världens bästa länder när det gäller socialt skydd och stöd för de som inte kan arbeta, vilket jag är helt medveten om. Och som jag sa så jovisst, jag är väldigt lyckligt lottad över att bo i Sverige där vi ändå har det såhär bra, men det kan alltid bli bättre- oavsett om man jämför det med ett annat land eller med sig självt. Jag är också glad att jag får åtminstone ekonomisk hjälp, för det vet jag att det inte är alla som får. Tacksam. Men, hur långt kommer man om man bara nöjer sig med det som är (om det nu faktiskt inte är så bra, då)? Ingenstans. Då skulle vi människor fortfarande sitta i en grotta utan elden och hjulet, om man inte vågade ifrågasätta och pusha för att göra sin situation ÄNNU bättre. Hur skall man kunna åtgärda ett fel om ingen påpekar det?
Jag är fullt medveten om att det inte är min handläggare personligen som är dryg som inte svarar så snabbt som hon borde, och jag vet att hon och hennes kollegor har otroligt mycket att göra nu när det är dåliga tider med lågkonjuktur och otroligt hög arbetslöshet bland ungdomar, och att de dessutom omstrukturerar sin organisation därtill. Jag klandrar dem inte för det, men jag har ju likt förbannat rätt till att få hjälp! Jag vet att problemet är en konsekvens av politiska prioriteringar högre, blablabla, men det är ju på den här nivån jag måste börja säga ifrån, right? Här där jag faktiskt kan ha en möjlighet att påverka, till exempel genom att ringa och ringa och ringa och tjata om att få hjälp tills jag får en.
Jag är inte ensam om att se hur dåligt FK fungerar, oavsett vad det beror på, sedan är ju min uppfattning byggd på mina personliga erfarenheter och om folk sedan vill bilda SIN uppfattning kring MINA erfarenheter så är det väl upp till dem. Jag är ingen informationskälla för folk som vill förkovra sig i hur svenska myndigheter fungerar eller inte, vad fan, jag ger bara min version av hur det faktiskt är. För mig. I min egen blogg. Jag har aldrig, faktiskt aldrig, varit otrevlig mot en myndighetsperson, och skulle aldrig vara det heller. Skulle inte tjäna något på det, hur frustrerad jag än är. Detsamma gäller läkare och annan vårdpersonal, även om de varit rakt ut otrevliga mot mig. Så, då var kanske det utrett...)

Hur som helst. Min handläggare sa att hon kontaktar mig i januari igen, så kan vi ha ett möte och diskutera andra alternativ för att få igång mig nu när jag får stryka isländskan. Jag vill ju gärna starta upp någon fritidsaktivitet, som att ta upp ridningen igen eller börja dansa, och kanske kan de hjälpa mig att hitta någon arbetsplats där jag kan få komma och ha praktik/arbetsträna. Vi får se. Men nu har jag äntligen fått prata med henne, nu VET jag, då kanske den ångestklumpen kan släppa greppet i magen lite. Det kanske blir folk av mig en dag, trots allt.

Sedan kan tilläggas att jag nu kommer ta bort möjligheten till anonyma kommentarer från bloggen, vilket jag tidigare gjort på min bilddagbok av samma anledning, för jag orkar verkligen inte med sådant här:

"tvivlar på att du tar bort bloggen.
du är en ultimat attentionwhore.
attentionwhores lever på uppmärksamhet. tyvärr är samhället så sjukt nu för tiden att unga människor ser upp till en patetisk insekt som du."

Det har varit för mycket sådant på senare tid. ETT sådant inlägg är egentligen för mycket. Jag behöver inte ta sådan skit, jag behöver inte ens se den. I verkliga livet skulle jag aldrig vara intresserad av en så liten människas åsikter om mig, än hellre umgås med den personen, och detsamma gäller på internet. Jag vill bara omge mig med vettiga personer som ger mig något annat än negativ energi, och du, vem du nu än är, och andra troll är inte välkomna. Hejdå!

Okej, såhär är det: jag funderar på att sluta blogga. Ibland funderar jag även på att lägga ner hela cirkusen kring bilddagboken. Vet inte för vems skull jag gör det här längre. Har tänkt på det ett tag, och senaste dagarna har jag känt mer och mer att jag bara får ångest av det, liksom ungefär allt annat här i världen... Allt leder bara till ångest, på något sätt. Som allt mitt lipande om hur mycket kuk jag tycker att Försäkringskassan suger, till exempel. Boohoo me. Tror inte jag gillar att vara så offentlig, trots allt. Vet att det kanske låter lite konstigt, men jag är faktiskt inte alls särskilt exhibitionistiskt lagd.
Hur jag än gör kommer jag aldrig kunna ge en rättvist nyanserad bild av något alls jag tycker eller känner, egentligen, vilket leder att ingen förstår mig så som jag önskar att de skulle. Mina filter fungerar inte, om jag ens har några. Jag vill inte att folk skall tycka synd om mig. Jag vill inte att folk skall ta mig för mycket på allvar och se mig som någonslags diskussionsagitator. Jag är inte intresserad av att diskutera ett skit med er som läser, no offence. Jag har ett fel i mitt huvud som gör att jag kan omtolka ALLT till kritik, förtal och bråk, för jag vet ju liksom längst där inne i kärnan av all min svärta att det är ju fel på mig. Jag är ett fel, och därför kommer folk vilja skada mig till slut. Därav min hög gard. Jag är livrädd för att bli missförstådd, och jag lider för att mitt liv ofta känns just som ett stort missförstånd. Jag var... inte meningen.
Jag vill skriva för mig och ingen annan. Det är bara mina åsikter som skall räknas, synas och konsekvenserna av vad jag skriver skall i princip ligga på noll eftersom ingen annan skall ge fan i vad jag uttrycker. Detta är min lilla diktatoriska sfär. Att bedriva en helt anonym blogg känns inte heller rätt, eller att låsa den så att bara jag själv får tillgång till den, då kan jag lika gärna skita i det helt. Vet inte vad jag skall göra.
Jag är bara en gnällig djävla brud som sitter alldeles för mycket vid datorn och som inte tycker om människor, okej? Jag tänker högt i textform, därför känns det så fel när folk kommer in i mitt HUVUD och stör.

Det var rätt bra för tio år sedan, när man skrev dagbok på skunk.nu, och kanske max fyra-fem personer läste det. Det var inte blodigt då. Varför skall jag dela med mig av min skit? Vad bryr ni er? Vad bryr JAG mig om att ni bryr er? We are the pixels on a screen, and we feel nothing...

Tror ni min handläggare ringt mig sedan senast? Nej. Om jag är det minsta förvånad? Nej.
Min mamma var inne på Försäkringskassans kontor i Alingsås igår för att se om hon kunde få tag i någon att prata med, bara för att fråga rent generellt vad som gäller i mitt fall. Det enda de som mamma pratade med egentligen kunde säga var att de tyckte att det var beklagligt, och ett fel i systemet, för jag är ju helt djävla låst. Jag ringde själv nyss till kundtjänst och stötte på dem igen, men de kunde inte säga något vettigt idag heller. Jaha, nähä. De skulle lämna ett meddelande till min handläggare, som är den enda med befogenhet att säga något i mitt ärende typ. För det har ju uppenbarligen hjälpt förr...? Eh. Den jag pratade med kunde inte ens säga något generellt, inte svara på den enkla frågan: FÅR jag tacka ja till den här kursen, alltså en enstaka kurs på högskolenivå?

Saken som jag tror en del inte förstått är att man kan inte få CSN om man läser mindre än 50%, och jag vill/kan inte läsa 50% som jag mår nu. Jag är alltså inte berättigad studiemedel alls. Och det här med att ha sin aktivitetsersättning vilande känner jag till, men grejen är att om jag skulle ta ner min sjukersättning med 25% (om det ens är möjligt) och alltså INTE kan kompensera de förlorade pengarna med bidrag från CSN istället och inte är i skick för att klara av ett arbete- utöver studierna... Då blir jag inte bara fattig, då har jag plötsligt knappt råd med något alls. Det är ju inte som att man är rik från början när man går på aktivitetsersättning, och att förlora en så pass stor trygghet som en ekonomi man kan få att gå runt är liksom inte värt det. Det är ju för fan allt jag har. Skulle jag bli av med min lägenhet, inte ha råd att kunna ge Tetris ett bra liv, inte kunna sköta mina räkningar ordentligt som jag faktiskt gjort duktigt hittills i mitt liv, det finns bara inte. Har inte blivit erbjuden någon annan form av hjälp till arbetsträning eller rehabilitering heller precis, men NÅGOT måste jag få göra, och det snart. Jag blir fan mer sjuk än frisk av att gå hemma såhär, det gör så förbannat ont när jag ser på mig själv utifrån och spillran jag blivit... Ångesten jag krigade mot i terapin, den ångest som jag sjukskrevs för, har ersatts till stor del av en annan ångest som jag utvecklat under åren som sjukskriven. Jag kommer aldrig undan.

Såhär står det på FK's hemsida: "Du kan studera på grundskolenivå, gymnasienivå eller eftergymnasial nivå. Du kan också studera utomlands." Så ni ser, högskolestudier får man inte hålla på med. Så var det förr, men inte nu. Har fått höra av bekanta på internet att de visst fått det, att det kan göras undantag, blablabla, och det skulle jag också gärna framföra till någon på FK så att de kunde pröva mitt fall... men jag får ju inte prata med någon!
Så, det lär inte bli några studier för mig. Inte nu, inte på högskolenivå. Ingenting som faktiskt skulle kunna ge någonting i längden och för framtiden. Om jag vill leka dadda-hink-och-spade och läsa värdelösa gymnasiekurser så går ju det kanske bra, men jag HAR ju för helvete ett slutbetyg från gymnasiet, jag behöver inte det. Jag vill inte verka bortskämd, men ärligt talat, är det ett orimligt krav och en idiotisk önskan att kunna få göra någonting som sedan kan vara värt något i det "verkliga" livet? Göra någonting PÅ RIKTIGT. Jag kan "rehabiliteras" genom att få ett gymkort betalt eller åka och skumpa runt på en häst en gång i veckan, kanske sitta och snickra i någon verkstad med mongon och alkisar för att få lite stimulans... För det skulle ju verkligen testa min kapacitet, kompetens och vara förberedande för hur det ser ut på en verklig arbetsplats eller inom seriösa studier, right?

Får se om den här människan som skall föreställa min handläggare ringer imorgon eller på fredag, vet inte ens om det är en man eller kvinna. Får jag inte läsa isländska kommer jag gå sysslolös minst ett halvår till, och tro mig när jag säger att ett halvår är mycket. Har ju sökt Historia A på komvux också, men de har jag inte fått något besked från än.
Mår illa. Vill tröstäta tills jag känner mig så äcklig att tårarna lossnar och jag kan få gråta åt hela skiten. Vill lägga mig och blöda på golvet på Försäkringskassans kontor, säga att om det här är allt det blir så dör jag. Bli aldrig som jag...

Så fruktansvärt trött idag. Fucking fatigue. Kanske är det för att jag missade en tablett igår, jag vet inte... Brukar vara känslig med sådant. Har sovit mest hela dagen, bara varit uppe för att duscha, äta några träiga knäckemackor, gått en kissrunda med Tetris.
Ringde precis till Försäkringskassan, men fick ingen vettig hjälp förstås. De är så duktiga på att bara skicka runt en, inte svara på en enkel och rak djävla fråga... Fick nämligen veta i torsdags att jag blivit antagen till kursen jag sökte, alltså 7.5 poäng isländska på Göteborgs universitet, och att om jag vill ha min plats så måste jag svara innan 21 december. Om jag vill ha platsen? JA. Om jag KAN ta den? Det vet jag ju fan inte, för alla säger olika och ingen ingen ingen har under de här snart fem djävla åren som sjukskriven talat om för mig vilka satans rättigheter och skyldigheter jag har när jag går på bidrag! Handläggaren jag tilldelades på FK när jag flyttade till Göteborg har jag tydligen fått utbytt, vet inte varför eller om den här nya människan har tagit del av någon av den information som jag utbytte med den första handläggaren via telefon och mail. Jag fick bara hennes namn och telefonnummer i ett helt opersonligt brev, ett telefonnummer som hon inte var tillgänglig på när jag ringde tre gånger i fredags för att få hjälp. Lämnade två meddelanden och sa att det var VIKTIGT, uppgav mitt personnummer och bad henne ringa så snart hon kunde. Inget samtal i fredags, och inte minsta ljud i vare sig hemtelefon eller mobil idag, så jag ringde till kundtjänst istället för att kanske få hjälp av någon anonym fejja där... Men nej. Min enkla fråga var: "kan jag som går på aktivitetsersättning studera en ENSTAKA kurs à 25% på universitetet?". Ingen har kunnat svara åt mig. Kompisar på internet säger olika hela tiden, jag blir yr i huvudet och vet inte alls. Vad folk till en början måste förstå är också följande;

- jag är sjuk, även om det inte alltid syns så bra. Det är därför jag är sjukskriven. Jag har behandlats för detta av och till och varit hundraprocentigt sjukskriven sedan mars 2005. Jag är fortfarande inte "frisk", och har på köpet blivit hospitaliserad åt helvete av att gå helt ostimulerad så länge. Vägen tillbaka till samhället blir allt längre och längre ju mer tiden går, och som en försvarsmekanism finner jag mig oftast i att det här ÄR mitt liv... även om det inte var riktigt meningen, hmm.

- min(a) sjukdom(ar) har sin kärna i ångest. Detta handikappar mig på så vis att jag periodvis går in i depressioner där jag mår så dåligt att jag knappt klarar att gå upp ur sängen vissa dagar. Jag kan få panikångest, blir lätt utmattad, undviker ofta socialt umgänge eftersom jag vill isolera mig och mitt mörker. Jag är väldigt stresskänslig och har vid flera tillfällen kort och gott brutit ihop av stress. Dessutom har jag problem med maten samt smärtor i ryggen.

- jag kan alltså inte ta hand om mig själv, fullt ut. Även om jag som PERSON är en ganska glad, idérik och hungrig person, så hjälper inte det när jag har dåliga dagar eller krockar med min ångest. Ångest vs Personlighet - ett noll. Utan min mammas stöd i vardagen hade jag antagligen varit död nu, och jag skämtar inte. Jag är väldigt beroende av min mamma och den omsorg hon ger mig, vilket i sin tur genererar ångest då jag ju faktiskt inte är ett litet barn längre. Jag skulle INTE klara av att arbeta för att kunna försörja mig själv, jag kan få svår ångest bara av att göra roliga och "enkla" saker som att gå på stan med kompisar, gå på fest, delta i någon aktivitet eller ett projekt som egentligen borde vara helt positivt (t.ex. reklamfilmsmedverkan).

- således: jag kan inte arbeta, alltså måste jag gå på bidrag för att kunna betala hyra, mat, räkningar och så vidare. Jag är inte heller i skick för att plugga så mycket att CSN skulle kunna ge mig tillräckligt med pengar att göra detta med heller.

Nu orkar jag inte skriva mer. Vill bara skära mig och grina som en tonåring (men det tänker jag inte göra, förstås, det har jag ju lärt mig av med), för FUCK THIS SHIT. Hoppas att min handläggare, vem hon nu är, ringer mig innan onsdag, för annars får jag ringa kundtjänst igen, sa de.
Tårarna bara rinner och ringer och jag är fulast i världen. Känns så tungt att inte ha något stöd från psyk nu, att inte ha en kontaktperson, inte ha en psykolog eller samtalsterapeut. Haha, jag vet inte ens vilket akutpsyk jag tillhör här i Göteborg, jag vet inte ens vilka journummer jag kan ringa! Känns inte ens som att jag sitter mellan två stolar längre. Jag har blivit avknuffad.

Idag har min Lena varit här på besök. Min bästaste bästis. Hon frågade om hon fick komma, och det fick hon, för jag vill ju vara med henne och det är sorgesamt att det är längre mellan oss nu än vad vi är bortskämt vana vid sedan jag bodde i Alingsås, men... det finns ju tåg. Och vi har varandra ändå, oavsett avstånd.

Har varit deprimerad och otroligt sunkig senaste veckan. (Veckorna? Tiden rinner mig ur händerna, orkar inte hålla koll på den alls. Det är ju Lucia nu, snart, strax. Va?) Har knappt orkat sitta vid datorn eller hänga med i ett TV-program, har bara velat sova eller äta eller svälja lugn och ro och rök. Så tung i kroppen, så suddig i huvudet. Tog mig samman lite igår och idag, har städat och diskat och bokat tvättid. Bravo.
Har lagt på mig alldeles för mycket nu som en följd av deppandet, magen sväller som en stor, blek deg under för trånga tröjor, vågen skriker ut en siffra betydligt högre än vanligt. Känns väldigt olustigt att jag inom loppet av tre och en halv månad har gått ner åtta kilo, och gått upp dem igen. Inte konstigt att hjärnan är fuckad när inte ens kroppen kan bete sig. Jag är trött på trånga kläder och äckel i spegeln, måste kämpa mer för att stå emot suget, ångesten, vanorna. Det får väl bli ett nyårslöfte, haha, börja träna och sluta äta skräp... Yeah, right.

Förresten, angående något helt annat, så är man tydligen nöjd med min insats i reklamprojektet. Det material som jag och reklambyrån gjort hittills (som jag inte har sett, mer än några råa snuttar i kameran) har fixats och visats för kunden som skrattat och varit så nöjda så. Phew! Har bara en film kvar nu, kanske spelar jag in den i helgen. Även om det varit jobbigt och jag fått smaka på de sura konsekvenserna av att tänja på min stresströskel så känns det värt det.
Blablabla. Borde ta en dusch nu. Måste sjunga med lite till i Markus Krunegårds låtar bara, lite till bara...