We are the pixels on a screen and we feel nothing

För att göra en lång historia kort så fick jag av okänd anledning en överdjävligt otrevlig infektion i en av mina piercingar i läppen igår. Smycket var för hårt åtskruvat och gick inte att få bort, det skar in i köttet och jag hade så galet ont och badade i svett. Eftersom det var söndag kunde jag inte uppsöka någon piercingstudio och de vanliga knepen för att få loss envisa smycken var helt verkningslösa. Lite panik.
Klockan nio på kvällen hade jag en tid på akuten här i Alingsås, en läkare och en sköterska kämpade i en och en halvt timme utan att få bort skiten. Trots flera försök tog bedövningssprutorna inte ett piss, smärtan av att känna tänger och fingrar gräva och dra i läppen var helt hysterisk, svartnade fan för ögonen på mig vid ett tillfälle. Låg och skrek okontrollerat och grät tills huvudet nästan sprängdes tills de fick ge upp och remitterade mig till sjukhuset i Borås där jag fick tid idag istället. Kanske inte är så svårt att förstå att sömnen var lite halvdan inatt, hade så ont att tårarna rann långt in på småtimmarna och tanken på att eventuellt gå igenom samma sak en gång till var... inte så skön.
Väl i Borås imorses måste en skyddsängel skonat mig, för när jag klev in i behandlingsrummet hade kulan obemärkt trillat av. Så. Djävla. Lättad. Nu behövde läkaren ”bara” gräva ut staven som satt helt gömd inuti varbölden/köttsåret till underläpp och sedan pressa ut var och rengöra. Skall äta antibiotika ett tag och ser ut som Angelina Jolie korsat med ett isterband ungefär. Men ja, vad lär vi oss av detta? Skruva inte åt gängade smycken för hårt, för 6 millimeter metallstav i 2 centimeter tjock läpp är inte att rekommendera.

I övrigt mår jag fortfarande piss av virusinfektionen som vandrat runt i kroppen i femton dagar nu, är klen och ynklig och kroppen tigger om nåd. Hatar att ha ett immunförsvar som är ett skämt och en kropp som inte tar upp smärtstillande.
Var hos min individualterapeut och psykiater idag också, blev lite mycket på en dag för en redan sönderstressad skalle... Till att börja med har jag i princip helt tappat motivationen till behandlingen där. Min terapeut känns för käck, för töntigt, och det blir pinsam tystnad lite väl ofta när vi har våra samtal. Jämfört med Borås är de i Vårgårda flummigare och daddar mer med en, jag känner mig bemött som en jäkla unge och känner inget riktigt förtroende. Saknar Björn så in i djävla helvete, en så bra psykolog får man nog bara en gång i livet...
Så min psykiater, då. Kerstin. Ville fan resa mig ur fåtöljen och drämma in foten i hennes dumma djävla hemulansikte, peta ur hennes kalla ögon med en penna och säga åt henne att dra åt helvete. Jag försökte beskriva hur jag mår nu när Efexor är borta, att jag inte känner att Sobril är en bra behovsmedicin och har känt så länge, att jag är medicinskt missnöjd, vill leta efter nya alternativ, att jag pratat mycket med min mamma om det (min mamma har arbetat som mentalskötare och har stor erfarenhet inom psykiatrin, samt har rätt uppenbart känt mig längst av alla i hela världen). Kerstin verkade allvarligt förvånad över mitt resonemang när jag sa att om jag mår lika dåligt med som utan psykofarmaka så är jag hellre utan. Hon blev väl inte helt nöjd heller när jag kallade henne hycklare som tycker alkohol är okej men lägger så löjligt stor vikt av att jag har erfarenhet av andra, illegala droger och är drogliberal. Att jag varit inskriven på beroendenheten i ett och ett halvt år och gått i DBT där, gjort en omfattande utredning angående missbrukspersonlighet och rankats som nolla, att jag alltid varit ärlig mot psykpersonal om droger fastän det nästan alltid bara är ett fett minus för en som patient och fastän jag (tyvärr) sett missbruk på nära håll- liksom fungerande droganvändande- och inte är tappad bakom en vagn, så möts jag inte av respekt. Jag har för helvete gått i terapi i sju år. Jag har gått igenom en hel arsenal av psykofarmaka och vet vad som fungerar och inte. Jag är påläst och jag har utvecklat en bättre självinsikt genom mitt arbete med mig själv, men inte fan kan någon dum djävla idiotfittkossa till läkare väga in mina tankar ändå. För vad vet jag? Ingenting. Jag är bara ett psykfall som inte har rätt till en åsikt, än mindre att klaga.
Mamma tycker att vi skall försöka hitta en privat psykiater och jag håller med, för åt helvete heller att jag orkar med ännu en läkare som tvingar mig till tårar och som verkar ha fått sin läkarlegitimation i flingpaketet. Vad, VAD, måste jag göra för att bevisa för dem att jag inte är okej? Måste jag börja karva sönder min kropp igen? Få hysteriska utbrott framför dem?

Huvudvärk. Slut på ord. Hej.