We are the pixels on a screen and we feel nothing

Åh, vad jag är trött. Dels är det väl vädret; det har varit mulet, regnat och varit lågtryck i två dagar nu, jag blir lätt påverkad av sådant... Skiner solen blir jag alltid lite mindre deprimerad, hur fånigt det än låter. Hela kroppen är trött, känner mig nästan sjuk men vet att jag inte är det, vissa dagar är jag utmattad bara. Har varit så mycket det senaste också, förra veckan var verkligen en cirkus. Förra söndagen, trettionde maj, blev ju Tetris ormbiten och dagen därpå fick vi åka akut till veterinären där hon blev inlagd. När hon blivit bra nog att komma hem på onsdagen, medtagen men i okej skick, så var en osannolik otur framme och ännu en olycka inträffade. Bara fem timmar efter att vi kommit hem från Smådjurskakuten och skulle ut på en liten kissrunda kring vårt bostadsområde så blev Tetris attackerad av en lösspringande schäfer som oprovocerat rusade mot oss och högg Tetris i ryggen. Jag fick panik men lyckades i all tumult kräva namn och telefonnummer av schäferns ägare, sedan ringde jag mina snälla grannar Emma och Vicky som tröstade mig och körde oss direkt till Blå Stjärnan. Mamma och pappa kom också dit i ilfart. Veterinären där konstaterade att Tetris behövde läggas in med dropp och opereras, hon var ganska illa däran och hade uppenbart ont, i kombination med ormbettet så var det ju inte så konstigt... Så jag fick åka hem till en tom lägenhet, igen, och sov inte många blund den natten. Hade Erik hos mig som en trygg och säker punkt, hade han inte legat i sovrummet och sovit hade jag nog brutit ihop helt och vräkt i mig tabletter mot ångesten som ville sluka mig hel. Dagen därpå fick jag hem Tetris igen, de hade inte kunnat operera henne eftersom hennes lever var påverkad av ormbettet och därmed vågade de inte söva henne, så hon får gå med öppet sår. Kanske kan det läka bra utan vidare behandling, mer än att jag får tvätta det, se till det och att hon äter antibiotika, kanske kommer de behöva sy ihop det senare när levern är normal i sina värden igen. Nu en vecka senare ser såret bättre ut, det är givetvis äckligt men inte infekterat eller såsigt. Skall till Smådjursakuten imorgon eftermiddag och titta till hennes ben och såret på ryggen, hoppas verkligen att allt ser bra upp då och att prognosen är god. Det jobbigaste av all den här onödiga, orättvisa skiten har dock varit att de första dagarna efter olyckan mådde Tetris mycket dåligt psykiskt, hon var inte sig själv och visade tecken på rädsla, ovilja att gå ut, stress och så vidare. Nu gör hon små sociala framsteg för varje dag som går och blir mer och mer Tetris, hon har träffat några hundkompisar och det har gått bra- om än försiktigt.
Jag har alltså varit i upplösningstillstånd större delen av tiden sedan Tetris blev sjuk, det har varit fruktansvärt jobbigt. Bodde hemma hos mina föräldrar över veckoslutet, det var skönt att få stöd och hjälp, hade inte orkat vara hemma och behöva laga mat själv och sådana saker. Jag mådde dåligt och var trött redan innan allt det här, det har varit mycket motvals det senaste, saker har utvecklat sig åt tråkiga håll men jag försöker att inte deppa ihop utan fortsätta repa mig och ta hand om mig. Trots att jag var så trött och trasig var jag till exempel på fest i fredags, som jag sett fram emot jättemycket, och det var så skönt och kändes så bra att få må bra, att få skratta, att få komma ihåg att livet inte alltid måste vara mörkgrått. Jag försöker sluta bränna mitt ljus i båda ändar, försöker komma ihåg att inte slösa min energi på projekt och personer som gör att jag pissar på min självrespekt. Jag är värd att må bra. Jag är värd att bli omtyckt. Jag är värd att vara nummer ett ibland.
Något mer jag önskar att jag var värd är en bättre vård. Kuratorn jag går hos övertygar mig allt mer om att jag inte vill gå hos henne, har varit där fem gånger nu och personkemin... finns inte. Hennes ton och hennes arbetssätt fungerar inte för mig, jag blir bara irriterad på henne. Saken är väl den att om jag tar upp att jag vill byta behandlare, och gärna ha en riktig PSYKOLOG istället för en KURATOR, så kommer väl den fina gamla valsen "men du är ju en före detta borderline, man vet ju sådana patienter är, ni blir aldrig nöjda, ni är omöjliga, ni bara nedvärderar och idealiserar och vet inte vilken behandlare som är bäst för er", och om jag vill byta kanske jag får vänta ett till djävla år på att få träffa någon? Det orkar jag inte. Jag har redan väntat för länge. Jag har stått på standby alldeles för länge. En del kanske tror att det är skönt att leva som i en slags paus, men tro mig, det är skillnad på att pausa och att låsas fast i ett gegg av ingenting. Har hört att PMG dessutom är krångliga om man vill byta, att de ser en som bråkig och att man kan tvingas söka om helt och hållet för att få en ny plats. Jag vill ju inte byta för att jag är bortskämd, men jag har gått i terapi i olika former de senaste åtta åren och jag vet vad fungerar och inte fungerar. Jag har varit sjukskriven i över fem år nu, och det är för mycket, det känns som att jag slösar mitt liv. Jag vill vara effektiv nu, och effektiv är man när man gör det som fungerar, det har jag minsann lärt mig genom terapi- hah!