We are the pixels on a screen and we feel nothing

Nu är det nästan en månad sist jag skrev något. Har inte haft tid eller lust, inte haft så mycket att säga. Var på Öland sista halvan av juni, firade midsommar i solen och vilade upp mig med Tetris som nu är nästan helt läkt och mår bra efter olyckorna för en månad sedan. Sol och värme gör mig gott, livet på landet och Ölandsluften, att känna mig hemma. Var trött och lite lynning några enstaka dagar, men mådde annars bra där. Även om jag värnar mycket om min ensamtid och att vara ifred så var det mest skönt att umgås så mycket med mamma, dela vardagen med någon och liksom bli lite ompysslad. Så fort jag kom tillbaka till Göteborg slog min generella ångest an, jag började sova sämre, vände dygnet, fick tillbaka mina envisa tvångstankar om att jag borde dö (men jag vill inte dö). Jag trivs verkligen här i Göteborg, tror jag, jag har en trivsam lägenhet som jag tycker om, jag har lyxen att ha ett flertal goda vänner som nära grannar, men det är ändå något här som inte kan låta mig vara utan måste gnaga och nöta på mig. Samtidigt som jag är så otroligt less på att leva som jag gör, understimulerad och sjukskriven och osäker och beroende av andra, så är jag livrädd för hur det skall bli när det förändras. Vill inte misslyckas igen. Känner mig hopplös, värdelös.

Idag har jag vaknat på fel sida av sängen. Gick upp tidigt för att åka till kuratorn, sovit dåligt och för lite, men kanske var mitt dåliga humör till en fördel. Vågade faktiskt säga till henne idag, efter flera veckors tanke på det och samlande av mod, att jag känner att jag vill byta samtalskontakt. Det kändes stort, för jag är väldigt dålig på sådant. Att säga ifrån, att säga emot, att stå på mig. Kuratorn bemötte det okej, men jag kände mig ändå ganska pressad. Jag förklarade att under de åtta år som jag varit i kontakt med psykiatrin och socialen och Försäkringskassan så är det väldigt få kontakter jag känt fungerat, men att jag vet att det ligger lika mycket hos mig som hos dem jag pratat med. En del har väl berott på hur jag mått, en del på personkemi, en del på olika metoder för att få bukt på min situation och mitt mående. Började gråta när jag pratade om Solhem, om hur jag saknar det och den fina kontakten jag hade med teamet där och framförallt min underbara individualterapeut. När jag gick där kunde jag inte smita på samma sätt, jag kunde faktiskt släpp masken ibland och skita i allt skenbart, all teater. För jag är faktiskt en väldigt splittrad person, det är svårt att sätta ord på, men det känns ofta som att jag lever ett slags dubbelliv. Jag har svårt att få ihop olika sociala roller, sociala roller som ALLA människor har (dotter, syster, kompis, flickvän, patient, elev, kollega, granne), jag har svårt att acceptera mig själv som en helhet och det leder i sin tur att jag får en tung fasad att hålla upp. Ett exempel på det är det lustiga i att väldigt många vänder sig till mig för att de tycker att jag är så förnuftig, de ber om råd om relationer och känslor, men om jag nu faktiskt vore så förnuftig och bra på relationer och känslor... varför går det mer eller mindre alltid åt helvete för mig i mina egna relationer, varför mår jag nästan alltid dåligt när jag blir kär? Det är väl det där ständigt återkommande i DBT; att vara här och nu, att vara i mindfulness. Jag har problem med primära och sekundära känslor, har svårt att uppleva ilska och rikta den typen av känslor och tankar rätt. Det gäller både glädje och sorg, ilska och ångest, trötthet och uppsving. Kommer ofta på i efterhand att "men för tre dagar sedan var jag ju faktiskt GLAD, varför kunde jag inte ta vara på det då?" exempelvis. Det är djävligt slitsamt att leva så. Jag har mycket god social kompetens, vilket är förvirrande eftersom jag sällan njuter av att vara bland människor. Jag har så starkt befästa roller som jag tilldelats sedan jag var barn, men de är inte riktigt jag. Jag förvaltar dem alltför väl och lurar därför andra och mig själv, det känns som att jag trycker tillbaka något inom mig, ett djävla monster eller kanske en stor befrielse, jag törs inte titta efter. Vill göra rätt. Vara rätt. Men känner mig mest alltid bara fel, fel, fel.
Kuratorn var lite hal, gav inget direkt besked till om jag faktiskt får byta, men vi har en tid inbokad nästa vecka och då kanske det klarnar. Får väl försöka markera igen att nej, jag vill faktiskt inte gå hos henne, oavsett varför jag känner så, jag vill byta. Punkt. Det är något hos henne som jag känner igen från tidigare misslyckade samtalskontakter, och jag vill inte slösa mer tid på att gå i terapi som inte ger något. Nu måste jag vara effektiv, innan fler år hinner gå och jag sluter mig allt mer i den bubbla som bildas runt en när man är deprimerad och långtidssjukriven.

Sedan i lördags har jag Tetris moster Mira här, hennes matte och hennes kille har åkt på restresa till Rhodos och då är jag hundvakt. Mysigt med två hundar här hemma, det har gått jättebra hittills och kommer säkert flyta på bra till på söndag kväll då Mira åker hem till sig igen. Jag umgås mycket med Capo och Vicky och deras hundar, det känns väldigt bra, har knappt suttit ensam en dag sedan jag kom hem från Öland. Längtar till september då danslektionerna börjar igen, känner mig tjock och klumpig utan den rutinen. Har nog förresten lagt på mig en del, igen, det känns jobbigt men jag har värre saker att brottas med i första hand än viktnoja. Om en och en halv vecka åker jag tillbaka till Öland, det skall bli skönt. Nu skall jag ta lite medicin så ångesten i magen drar sig tillbaka, sedan gå ut med hundarna och sluta tänka på hur illa jag tycker om mig själv.