Sedan sist:
- jag har sagt upp kontakten ordentligt med min kurator, skönt. Jag stod på mig, hela vägen. Fantastiskt. Hon tyckte det var duktigt av mig att ha gått dit varje gång fastän jag inte tyckt att det givit något, och det antar jag väl att det var... Man får inte, KAN inte, vara bortskämd inom psykvården. Även om man känner ett motstånd så måste man försöka, och ta vad som ges i väntan på något bättre, annars är man bara en liten lort, det har jag lärt mig. Man skall givetvis inte nöja sig med mindre eller att behandlas dåligt, men tackar man bara nej till allt och inte bryr sig om vad som erbjuds och tar tillvara på det, även om man pisshelvetesdjävlaskitdåligt, då kanske man inte skall gnälla så mycket heller. Jag gnäller mycket, det vet jag, men jag försöker faktiskt också. Bläblä.
- jag är trött och tung och tror att jag skall diskutera antidepressiva med läkaren jag har en tid inbokad med i augusti. Känns som att det är dags nu, igen. Sofi Oksanen skriver såhär i sin roman "Baby Jane": Det är svårt att bota en åkomma som inte syns. Ett vuxet barn. En ung gamling. En helförlamad som inte kan röra sig. Lite så känns det. Och lite som jag skrev till Erik i ett SMS, angående hur jag mår och hur mitt liv ser ut: hela mitt liv är som ett sommarlov, spenderat i bur.
Jag är så otroligt less på att leva som en slav under de begränsningar som generell ångest och depression tvingar på mig. Jag har besegrat borderline, jag har gått från att ha varit en patetisk ung tjej som klampade i klaveret stup i kvarten och pissade på mig själv och min omgivning, till att vara en ung kvinna som nu egentligen kan, men inte orkar. Det är väldigt frustrerande. Jag har massor med bra saker inom mig, men jag kan inte få ur mig dem, för depressionen sitter i vägen som en ogenomtränglig, hånskrattande propp. Ibland blir jag helt kall och livrädd, för tänk om jag är kroniker?
- jag tycker om knark, men jag vill inte att DU skall använda det. (Har aldrig varit mer sant.)
- Öland är underbart. Har varit här i en knapp vecka. Jag läser mycket, slukar bok efter bok. Kollar igenom Sex & the City-boxen och fnissar samtidigt som jag känner mig väldigt ensam och olycklig i egenskap av singel, fånigt men sant. Solar när vädret tillåter; en varm dag var jag med föräldrarna och Tetris nere vid havet på en jättefin stenstrand vid Äleklinta och då fanns inget gnagande i magen alls. Jag har druckit öl med min svägerska och andra trevliga människor, cyklat hem på natten och känt nattvått gräs slå upp över mina gympaskor, över byxbenen, skumpat fram på knaggliga grusvägar och knappt sett något alls i mörkret mer än julimånen bakom moln och en och annan hare ute på åkrarna. Jag har träffat Johan igen. Jag saknar Lovis, det är tomt utan henne i byn. Jag har köpt en söt klänning. Jag längtar efter att dansa i höst och skall testa att vara vegan en månad, antagligen september.
Hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar