onsdag 8 februari 2012
Ibland dör jag lite av hur bra musik som finns, när livet plötsligt känns som en musikvideo när jag stegar fram med frusna händer utan vantar i den isiga backen på vägen från spårvagnen till lägenheten. Humörsvängningar är något negativt, det skriver jag under på, men när de där skjutsarna av enorm pepp och storslagna tankar om mig själv, livet och hela universum så måste jag säga att de tvära, mörka dipparna (nästan) känns värda det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej, har följt dig på bilddagboken/dayviews ett tag och blivit inspirerad av din fejna stil + tipsad om en hel massa bra (Lilla Lovis, t ex!)så tänkte kolla in här också. :)
Och åh, vad jag känner igen mig i just detta! Upplevde det för några timmar sen senast, på tåget, med bästa låten i lurarna. Lövly.
Btw, tycker det är så bra att du har länken till Walls of Glass här. Den får mig visserligen alltid att gråta och gör så jävla ont att se, men det är en bra påminnelse om varför jag tycker som jag tycker när det finns så många som inte orkar bry sig. Jag pluggar veterinär och då är detta dessutom ett bra sätt att inte bli avtrubbad men ändå försöka vänja mig på nåt vis... Vet inte om det makes sense för dig. Men ja. Tack iaf. :)
Skicka en kommentar