Inatt hade jag ångest. Riktigt rejäl ångest, det var ett tag sedan sist. Har fortfarande ont i tänder/käkar ett halvt dygnt senare, spänner sönder skallen när ångestoljan klibbar sönder och kväver allting inne i skallen. Låg på mage i sängen och grät tills jag knappt fick luft och trodde jag skulle kräkas. Önskade att jag kunde förmå mig att trycka i mig allt som finns i medicinskåpet, gå ut och lägga mig i en snödriva och somna utan att behöva vakna igen.
Fast, jag vill ju inte dö. Jag vill inte det. Men jag vill inte leva, inte såhär, som det kändes då, jag vill inte vara sjuk, jag förstår inte hur länge jag skall behöva orka bära på en sjukdom som när som helst, utan egentlig anledning, kan överrumpla mig och få mig att må så djävla dåligt. Jag hatar när min ångest och mina spöken kan få mig att tvivla på allt, just precis ALLT. Allt känns bara så in i helvetes fel och gör ont, jag känner mig fångad och lurad och vill bara fly. Även om jag rent logiskt vet så väl, så smärtsamt väl, att bromsklossen i mitt liv är jag själv, så kan jag vända det mot alla andra och saker utifrån när ångesten smyger sig på. Det är ju mycket lättare att skylla ifrån sig. Jag känner mig som en vilsen pubertetsunge som inte vet vem jag är, vad jag vill, vad jag känner. "Jag är hellre lycklig nu än om tjugofem år", lite så. Jag känner mig som en jättebebis som inte är kapabel att göra någonting själv, som inte klarar sig utan stödhjul, som är en djävla fegis. En mes.
Klockan är tre och jag har inte fått på mig kläder än. Stackars Tetris har inte fått gå ut än. Skäms. Skall bylta in mig i varma plagg, ta ut Tetris så att hon får göra ifrån sig, hoppas att jag slipper se en enda människa ute. Sedan in, ta några små vita, gömma mig under täcket igen tills jag blivit folk igen.
1 kommentar:
Du skriver otroligt bra. Jag följer din blogg och uppskattar hur öppenhjärtlig du är.
Det finns folk som tänker på dig och som vill att du ska sluta må dåligt. Hoppas det värmer.
Skicka en kommentar