We are the pixels on a screen and we feel nothing

Det är höst nu. Jag försöker höja garden, värja mig, tänk att jag inte har tid eller rum för kyla, mörker, depression. Vet ju att det blir så, att jag blir depressiv när årstiderna skiftar och allt blir till ett kallt, grått gegg utan fasta former då allt jag vill reduceras till att få sova i ett halvår. Stänga in mig själv, stänga ute allt. Alternera mellan att inget hellre önska än att bli tagen i famnen och ompysslad, uppmuntrad, till att vilja slåss och fräsa och skrämma bort alla. Älska mig, men dra åt helvete!
Märker att jag haft svårt att komma tillbaka in i rytm och rutin och jobbet sedan sommarens ledighet. Råkar liksom glömma att jag har ett jobb, att jag tycker om det, att jag borde vara där, att det är för min egen skull jag skall vara där. Maskar, slingrar, skolkar, prokrastinerar. Tror det beror dels på hösten, dels på min gamla vana att sparka bakut när saker och ting bäddar gott för mig. Fy fan vad jag hatar den känslan, det mönstret, det sitter så djupt att jag knappt vet något annat. Det får mig att känna mig dum i huvudet, för vem är så dum att den inte kan låta sig själv må bra utan känner ett tvång av att övertala sig själv om att allt EGENTLIGEN är piss? Som Belle & Sebastian sjunger; "an interesting way of life, deny yourself the benefits of being alive"...

Okej, nog med gnäll och moll. Det finns det som är bra. Till exempel så hade jag just en helt fantastisk helg i Stockholm, en sådan som jag skall låta smälta långsamt på tungan och behålla smaken länge, länge. En sådan som kan vara min lilla nattlampa i vägguttaget när det är för mörkt och monstren under sängen hindrar mig från att våga kliva upp och ut.
Jag träffade bra människor, samtliga mer eller mindre nya bekantskaper av olika slag. Jag skrattade, jag slappnade av, min magkatarr ebbade ut, min värk i kroppen lugnade sig, jag kände mig mer energifylld än vanligt och liksom ville göra saker, fick aptit på att livet kan innebära mer än att gå och vänta på att klockan blir läggdags och se vardagen gröta ihop sig och stapla gamla dagar som skitig tvätt i en stor hög. Tetris var lycklig med likasinnade hundvänner, lurjakt, promenader, nya stråk att nosa längs och mycket kärlek. Önskar att jag kunnat få stanna en dag till, eller två, eller en vecka, suga i mig alla fina känslor som en svamp och banka lite vett i skallen på mig själv. Jag får faktiskt må bra, jag får faktiskt det. Och jag KAN. Jag vill. Om det inte är trasigt, så laga det inte. Peta inte runt i saker och ting bara för petandes skull, satans klåfinger. Försök att bara vara, våga hålla fast vid Här och Nu.

Grönbruna ögon, en skön våglängd, en nacke som luktar gott, något mjukt och gott och lent och fint att slipa ned vassa kanter och hörn med. Jag ler lite fånigt och vill vara hud mot hud.