We are the pixels on a screen and we feel nothing

Pissdag idag. Vaknade och grät. Gick upp ur sängen och grät. Tryckte i mig tre stessar, såg mig själv i spegeln, grät. Lyckades få på mig kläder, ta mig till spårvagnen, åka till psykologen. Satt där och grät en timme. Har vidare under dagen varit parkerad i sängen, gråtit, sovit, gråtit, halvsovit, gråtit, saknat folk.
Onekligen är jag på väg in i en depressiv period, vilket gör mig arg, ledsen och frustrerad. Det sägs att man skall acceptera sin sjukdom, och visst låter det bra, men hur är det meningen att jag skall kunna acceptera någonting jag avskyr, som jag själv inte ens styr över? Det finns bara så mycket jag kan göra, resten handlar om att bita ihop och rida ut stormen. Allt jag kan göra är att försöka ta hand om mig själv, försöka försöka försöka tänka positivt och fokusera på vad som är fint och bra i livet och världen, ta mina mediciner och rulla tummarna. Jag kan inte påverka återupptaget av signalsubstanser långt där inne i hjärnsörjan, jag kan inte fixa trasiga synapser, jag kan inte tala om för min kropp att den inte måste stressa sönder sig själv. Det. Gör. Mig. Arg.

Imorgon är en ny dag. Måste försöka ta mig till jobbet då, vi har arbetsmöte vid klockan ett och skall prata om den stundande studiebesöksresan vi skall göra till Rom i början av oktober. Hoppas att jag är stabil och pallar trycket när det blir dags för resan, men jag brukar vara osunt duktig på att svälja galla och ta på mig en mask, dra på skygglapparna och istället nästan bli överkäck. Det här med balans, det har jag inte så stor erfarenhet av...
Skall ha mys med Rosanna imorgon också, det ser jag fram emot. Bara vi och hundarna, pizza, film, tända ljus, filtar, total öppenhet och fritt fram att vara hur ledsen, arg, sur, trasig som helst. Jag är så enormt tacksam över de fina människor jag har förmånen att få ha nära mig, mina vänner som alltid finns där; om inte fysiskt så innanför bröstbenet för mig. Som håller upp hakan på mig och stryker mig över ryggen och gjuter in lite djävlaranamma i skallen på mig så att depressionen inte tar knäcken på mig den här gången heller. För även om jag aldrig känner mig så svag och patetisk som när jag är depressiv, så vet jag i ett vidare perspektiv att det är precis tvärtom. Jag har överlevt så många turer ner i helvetesgapet, jag har stått ut och tagit mig upp och kommit förbi. Jag har haft depressioner i närmare femton år och här sitter jag, aningen bitter men vid liv. Hah! Jag är stark som fan. Inte patetisk. Jag är inte min sjukdom, hur ofta den än gör sig påmind och djävlas. Jag är Linnéa och jag har så mycket kvar att ge och ännu mer kvar att ta emot, den här mörkgrå och illaluktande rullgardinen som halkar ner framför mig ibland är bara skit. Skit som jag skrapar av mig och i slutändan skrattar rakt i ansiktet, för skit skall skit ha. Inte acceptans. Så kom an, bara.