Det märks att det är höst nu, kan inte lura mitt humör eller mina signalsubstanser till något annat längre. Depressionen vinner mer och mer mark, jag sjunker och blir lika tung som jag ser ut. Blekfet. Glåmig. Svullen buk, slarvar liksom lite extra mycket med maten, känner mig plufsig och ful. Vill göra något, kanske klippa av mig håret (nej, det vill jag inte alls förresten, det börjar äntligen få lite längd, måste motstå alla impulser och saxar). Förbannade mörker.
Gårdagen bestod av att sova alternativt att vara mindre vaken. Stesolid och Sobril, bedövning, belöning. Såja, såja, lugn i barmen. Drömde i min bensosömn att jag tappade tänder, säkert tio stycken, de lossnade precis som mjölktänder och fyllde munnen med blodsmak och såren som blev var sådär halt geleaktiga när jag drog med tungan över dem. Vid en snabb googling om drömtydning hittar jag följande; "Drömmar om att tappa tänder är vanliga. Om du drömmer om detta kan det symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Att du känner dig oförmögen att smälta och handskas med situationen just nu. Också att du kanske upplever dig som oförmögen att göra dig hörd eller att du känner att du förlorar din personliga kraft." Jag är inte så värst inne på saker som drömtydning, horoskop och liknande flum, men det här kändes ändå mitt i prick. Hah. Min depressiva sida manifesterar sig nu främst genom att jag har dåligt med energi, att jag har väldigt dålig koncentrationsförmåga, att jag är lättirriterad och extra självkritisk, att jag känner tvivel och skepsis inför det mesta, att jag känner mig svag och maktlös. Jag håller liksom inte i mitt eget roder.
Så, vad göra?
När jag pratade med mamma i telefon igår och grät lite och suckade mycket så kom vi båda fram till att jag borde snacka med dem på jobbet om att gå ner i tid ett tag framöver. Det är bättre att jag jobbar färre timmar, men faktiskt får något gjort, än att jag satsar på att jobba halvtid men mest sitter som en zombie och känner mig oduglig och bara petar runt mina uppgifter i cirklar och vill smita. Som det är nu känns det som att jag hela tiden är tvungen att prioritera min lilla energi mellan att jobba, att orka vara social och hålla kontakt med mina vänner, att sköta om hushållet och Tetris, att ta hand om mig själv, att ha tid och ork för nöjen. Som det är nu klarar jag bara med en, kanske två, sådana punkter om dagen. Det känns inte bra. Jag vill inte bli utmattad av att ha haft en skoldag på tre timmar, vill inte bli helt slut av att ha haft en rolig helg med vänner, vill inte känna mig urholkad och sliten efter några timmar på jobbet med en timmes spårvagnsresa tur och retur. Nu gäller det bara att samla mod för att orka ta upp det där också, även om jag vet att mina chefer är världens snällaste och bara vill mitt väl... Känner mig så lätt som en vandrande dumstrut.
Men det finns det som är bra. Som ger energi istället för tar. Att äta stuvade makaroner och känna sig omtyckt. Att tycka om och aldrig vilja sluta kramas. Att släppa allt och bara vara, förlora i sängbrottning, prata högt och lågt om allt och ingenting, bli kysst och nosa mot en smal nacke. Att ha en snäll och tålmodig hund som ger ordet vänskap ett bedårande ansikte. Att ha ett ljuvligt litet syskonbarn att längta efter. Att det finns julmust i mataffärerna.
Nu blir det nattlig korsordslösning och sedan förhoppningsvis naturlig sömn, utan tandlossning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar