Idag har jag varit skev. Några synonymer till skev är: vind, sned, krokig, vriden, böjd, krökt, felaktig, oriktig, förvrängd, förvriden, snedvriden, vinklad, tendentiös, orättvis. Skev, alltså.
Sov dåligt inatt, blev galen av att inte kunna hitta min kurslitteratur och vimsade smått hypoman runt i lägenheten och letade i en timme mitt i natten. Hittade den tillslut under en lampskärm som låg och skräpade på hallbyrån. Hatar att vara så djävla disträ, förlägger saker i tid och otid, minns inte om jag tagit emot till exempel en nyckel från någon, ställer ifrån mig saker på konstiga ställen. Vaknade imorses och kände mig mer död än levande men lyckades ändå komma iväg till skolan som börjar klockan nio och blev bara några minuter sen in i klassrummet. Digital trycksaksproduktion är en trevlig liten kurs, jag uppskattar att faktiskt förstå något av det som sägs och till och med kunna svara rätt på frågor, att det skämtas om Paint och Comic Sans och pratas om färgrymder och typografi. Gott så.
Förutom tre timmars skoldag gick jag och köpte energisparlampor (det heter ju så nuförtiden, glödlampan är död, länge leve glödlampan...) på Netto, tittade förbi en snabbis på jobbet, åkte hem sedan. Lade mig på sängen mer eller mindre direkt när jag kommit hem, läste några kapitel i "Lolita", somnade, vaknade många timmar senare och mådde skit.
Det är plågsamt att leva med en affektionssjukdom, att leva med humörsvängningar. Att i ena stunden känna sig helt okej, till och med må bra, till att pendla och slå över i gråt, tandagnisslan och självskadeimpulser. Pang! smäller det till, allt vänder på en femöring, all logik och vettig inre dialog försvinner och kvar blir ett ynklig skal med ett stort svart hål inombords. Jag grät som ett barn förut, ville ringa till någon men vågade inte. Grät tills det sved i ansiktet och ville hugga hål i huden och peka fuck you till mig själv och hela världen. Skickade ett SMS till mamma, grät mer, mamma ringde upp efter en stund. Tryggt med mammaröst, mammatröst. Hon sa att jag kanske kan åka hem till henne imorgon, vara där tills på måndag då jag skall åka till Italien med jobbet. Kanske gör jag det, miljöombyte brukar vara bra när jag fastnar i mitt depressionsgegg.
Jag blir ledsen av att vara ledsen, det är så frustrerande över att ha en förbannad sepehjärna som envisas med att motarbeta min önskan av att bara få vara en glad skit som är stabil och fungerar. Det krävs så lite, ett frö som sås av tvivel eller en stark känsla (positiv som negativ) och snart har jag ogräs överallt. Fan, fan, fan för det. Jag blir arg. ARG! Min psykolog sa att jag måste försöka sätta ord på när jag blir arg, för tydligen får jag vara arg. Så okej, då säger vi så, jag är arg över att jag är sjuk i huvudet för det är något jag knappt ens önskar min värsta fiende och jag är outgrundligt less på det. Jag är arg för att det känns orättvist, jag är arg för att det gör ont, jag är arg för att det får mig att känna mig patetisk. Jättearg. Kanske borde jag hänga upp min gamla boxningssäck?
Nog med det dåliga nu, men som bekant skriver jag mest när jag mår dåligt och behöver spy ur mig lite galla... Det finns det som är bra, ju. Som att jag skall åka till Rom och förhoppningsvis få se solen och känna värmen några dagar, som att fuktskadan i badrumsväggen håller på att åtgärdas även om det är drygt under arbetets gång, som att jag har världens ljuvligaste lilla brorson, som att jag har helt fantastiska vänner som finns där för mig när falluckan öppnas och tar emot mig. Det finns höstdagar som inte får mig att vilja sjunka genom jorden, när himlen är klar med inslag av fågelstreck och löven är färgsprakande fina och det luktar gott ute. Jag blir glad och rörd när en människa på andra sidan jordklotet skickar ett mail till mig och tackar för att jag inspirerat dem til att skaffa en borzoi. Även om min svarta sida tjatar på mig om att det är helt tvärtom, så vet jag att det finns de som tycker om mig och att de gör det även om jag inte är perfekt. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar