Julen kom och gick, precis som min födelsedag och nyår och alltihopa annat också för den delen. Hela julledigheten, hej och hejdå. Har varit på Öland med familjen större delen av tiden, bara tagit det lugnt (på gränsen till rastlöst tråkigt) och försökt samla ihop alla tankar och känslor som spretat. Skönt att komma hemifrån.
Väl hemma i Göteborg var jag i princip bara här och vände, drog till Stockholm i fredags, var framme först vid midnatt och åkte hem igår. Det var en fin liten helg, jag önskar att den inte hade behövt ta slut. Önskar nästan att den inte varit så fin, för då hade det inte känts så svårt. Det som känns så självklart, att vara förälskad i någon och vilja säga "jag är kär i dig", varför kommer det aldrig gratis? Är väl förstås kanske en del av tjusningen i kråksången, att det är högt och lågt om vartannat...
Skulle väl kunna sammanfatta mitt kärleksliv just nu som Schrödingers katt. Hur står det till där inne i plåtlådan? Liv eller död; skall jag vara glad eller ledsen, kämpa envist eller sträcka upp handflatorna, bära eller brista? Jag är rädd för att vara för mycket, vara för på, servera mitt hjärta på ett fat och vara på gränsen till naiv. Jag är rädd för att fega ur, rycka på axlarna, ignorera magkänslan och bara tänka "jahaja, så kan det gå" tillräckligt många gånger för att jag nästan skall tro på det och känna mig bitter.
Vill ju så gärna, men vet också att det inte alltid handlar om vilja. It takes two, baby. Ibland går känslorna och vad som är rationellt isär, och ingen av sidorna vill riktigt erkänna den andras existens. Blir liksom yxigt, styckat, så tvärt. JA. NEJ. SI. SÅ.
Tänk om.
Men.
Yttre omständigheter som inte klaffar, som sträcker ut krokben, som visar sitt fula ansikte som ett kvitto på just det där med att ingenting kommer gratis.
Är förvånad över att jag kunde prata på så som jag gjorde, utan att gråta. (Tåren jag fällde i smyg mot din bröstkorg räknas inte, den var så liten och tyst.) Antagligen gick det så lätt för att det vällde över inombords, var tvungen att få säga det högt, forma med läppar och tunga, inte bara ta det genom text. Din säng, korviga lakan, tandkrämssmak på tungan. Antagligen sa jag för mycket, för impulsivt. Jag gör ofta det, och då på bekostnad av att kunna formulera mig kort och koncist. Antagligen gick det så lätt för att vi inte var helt nyktra, för att det var natt och inga lampor brann, för att jag låg bakom dig och kände min bröstkorg nudda din rygg för varje andetag. Det är lättare att prata över någons axel än till deras ansikte, kunna pussa lite i nacken och fylla lungorna med världens godaste doft när hjärnan påminner om att det här är ju faktiskt jobbigt, sådär så att jag borde gråta eller bli hysterisk inombords åtminstone. Men nej. Det var skönt att ligga där, nära på fler än ett sätt, och faktiskt stå upp för mina känslor. Mina känslor, dina känslor. Kanske möts de.
Jag vet inte vad det är som finns, vad det är vi har, och jag har inte en aning om vart det kommer ta vägen. Jobbigt, det där med att inte veta. Borde finnas en manual, en uppslagsbok, en guide. Att inte kunna forma slutet på en fråga eller påbörja ett svar. Känner mig vilsen som ett irrbloss och så djävla hemma på samma gång. Försöker bena ut, få överblick, skaffa koll på läget. Känns just nu ganska... omöjligt. Så låt det ta lite tid, då. Lugn och fin. Det brinner faktiskt ingenstans. Låt bli att kolla efter nödutgångsskyltarna.
Inatt skall jag somna utan att vara ledsen. Jag skall somna med alla kanaler öppna, jag skall ta in hela världsrymden och bearbeta den, kanske kommer jag så småningom kunna leverera en slutprodukt, ett resultat. Ge dig ett paket med lent papper och lockat snöre, och vad presenten inuti är vet bara vi.
Suppose I never ever met you
Suppose we never fell in love
Suppose I never ever let you kiss me so sweet and so soft
Suppose I never ever saw you
Suppose we never ever called
Suppose I kept on singing love songs just to break my own fall
Just to break my fall
Just to break my fall
Just to break my fall
Break my fall, break my fall
1 kommentar:
Fina ord.
Skicka en kommentar