We are the pixels on a screen and we feel nothing

För första gången på länge gråter jag för någon annans skull än min egen. Inte på grund av någon annan, inte på grund av relationen till någon annan, utan bara FÖR någon annan i en bild där jag inte finns med ens på ett hörn, en liten flik. Handlar inte om mig eller mitt alls. Gråter för att jag känner och bryr mig och älskar och önskar att jag kunde trolla. För att du skrämmer mig, får saker att virvla upp och sätta minnen i gungning, för att jag blir rädd att få ett telefonsamtal, en text på en skärm, rasa ihop på golvet och skrika. Igen. Inget mer sådant. Så jag gråter för att samla styrka och mod, för att det är skönt att gråta. You don't know how lovely you are.