Det ringde på dörren. En gång, två gånger, fem gånger, tio gånger, tusen gånger. ”Öppna Linnéa, det är på LIV ELLER DÖD!” skrek min granne.
Jag vet inte hur länge sedan det var. Hur länge det höll på. Men jag har alltså suttit mitt i ett självmordsförsök med fyra poliser, ambulanspersonal, gap och skrik och folk som vill dö. Ringa 112, trösta, försöka lugna, se blodfläckar på väggarna i trapphuset, tomma sprutor med lugnande preparat på golvet, blod blod blod blod blod. Kärlek som inte räcker till, eller gör den? Pepparspray, se himlen bli ljusare utanför fönstret, gråt och ilska, ”jag skall döda dig, snutdjävel”. Bank på dörren, skarp cigglukt och förstörda människor, stressade yrkesmän med hårt knutna kängor och svettiga pannor. Djävla röra.
Det gör ont att så många är så trasiga. Att det måste gå så långt. Att det finns snorungar som sitter och leker med begreppen kring suicidalt beteende som en livsstilsgrej. Kom och kolla på det här, kom och torka upp blodet på golvet här och gör sedan om det, emoidioter.
Jag är nog rätt trött nu. Inte ens jag orkar med självmord innan morgon-TV ens börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar