We are the pixels on a screen and we feel nothing

I helgen var jag i Borås, vilket var bra. Träffade älskade, saknade Leonora och hälsade på hos hennes fina storasyster Cecilia och hennes sambo Patrik, deras bebis Mille och en bunt fina katter. Jag var hemskt trött och somnade så fort jag satt ner och lutade mig mot något, ungefär, men det gick bra ändå. Spydde ner hela mig och en halv soffa gjorde jag också, måste ha glömt ölsinnet hemma...

Annars händer allt och ingenting. Allt är att jag, efter tre och ett halvt års tapper väntan i den omöjliga bostadskön, lyckats få en förstahandslägenhet i Göteborg. Siriusgatan i Gärdsås/Bergsjön är platsen, och jag är så jäkla glad. Jag FÖRTJÄNAR fan det här. Det är en tvåa på 53 kvadrat på femte våningen med inglasad balkong, badrum med badkar och plats för tvättmaskin, goda förvaringsutrymmen och knappt tjugo minuter med elvan eller sjuan in till centralstationen. Det är tillträde redan första augusti, så tyvärr kommer jag sitta med dubbla hyror i tre månader, men det måste lösa sig på något vänster... Även om det suger och svider så är det fan värt det, bara jag kommer härifrån.
Ingentinget är att jag känner mig ganska hopplös, det mesta är tråkigt och tar emot, allt känns så stort och kantigt. När jag tänker efter gnager hjärnan och när jag känner efter så gråter hjärtat, så jag försöker låta bli att känna så mycket. Har lärt mig så mycket av att hänga på psyk i sju år, av att ha gått flera år i DBT, även om jag ibland gör det på lite okonventionella sätt så tar jag hand om mig... Jag räddar mitt skinn och behöver just nu ingen halvdan terapeut som läxar upp mig. Ni ser ju, jag är vid liv och jag skrattar och gråter (oftast) vid rätt tillfällen, jag sköter hushållet och Tetris mår bra. Ingen kan slå mig på fingrarna.

Jag saknar verkligen att ha någon. Vara någons. Tillhörighet, ni vet? Igår koalakramade jag in mig in i någons famn, det luktade liksom för gott för att bara stå bredvid och spela obrydd... Ville inte riktigt släppa fastän jag måste, för det är nog inte meningen att vi skall klänga på varandra, vi. Jag är inte sällskapssjuk, tvärtom, men... När jag kikar över axeln vill jag möta en blick som säger att min rygg är vaktad och att jag är sedd.
Ibland känns det som att jag kommer vara ensam hela mitt liv. Så väldigt ensam även om jag är mitt i en folksamling. Det finns inget bra sätt att uttrycka det på svenska, men jag är "not alone, but on my own".

Vad som driver: