We are the pixels on a screen and we feel nothing

Fortfarande så väldigt trött. Tröttare än vanligt. Sov extremt mycket på Öland, när jag inte har en dator som kan hålla mig vaken så sover jag nästan hela tiden, förutom när jag är utomhus eller äter. Är osäker på om denna överväldigande, handikappande trötthet bara beror på min depressivitet, kanske har jag dålig blodvärden igen? Skall ringa vårdcentralen i början på nästa vecka och beställa tid för provtagning, har ju haft anemi förr med hemoglobinvärde 92 och kanske är jag på väg att få det igen även om mina värden har varit normala senaste gångerna jag testade mig (ett par år sedan) trots min dåliga kosthållning. Och ja, jag är medveten om sambandet mellan vad man äter och hur man mår, om sambandet mellan fysisk och psykisk hälsa, men har man haft ätstörningar så länge man kan minnas är det svårt att göra så mycket åt saken. Tänker mycket på att skära ner rejält på kolhydrater, men å andra sidan är kolhydrater i princip det enda jag äter så jag vet inte vad jag skulle ersätta det med... Mitt mål är inte att bli anorektisk, mitt mål är bara att må bra och hitta balans i kropp och vikt och spegelbild.
För... jag känner mig så tjock, stor, vet att jag lagt på mig, igen. Hakan är rund igen, magen putar och korvar sig, låren är kraftigare, överarmarna jäser. För ett par år sedan var allt över 60 kilo en mardröm, något overkligt, aldrig i livet att jag skulle halka över den magiska gränsen och väga mer än så. Nu är det mer än ett år sedan jag var nere på 60 och vägen dit känns allt längre, jag hånar mig själv genom att tro att de klädstorlekar som varit lagom förr skall vara det nu och förnedrar mig själv genom att försöka kämpa mig ner i för trånga jeans eller ta på mig en t-shirt som halkar upp över putmagen så jag får gå och dra i den som en annan missklädd unge. 60 kilo, herregud, vägde jag det nu skulle jag känna mig skitliten. Självförtroendet är lågt och det yttrar sig i att jag blir ledsen, vill göra mig själv illa, tröstäter mer än vanligt samt blir otroligt missunnsam och hatisk mot andra människor; det sista är väl kopplat till min dåliga självkänsla också förstår, en riktig klassiker! Jag känner mig ful och äcklig och jag är så TRÖTT, jag har ingen karaktär och jag är lat. Inte konstigt att jag blir sur på mig själv, hah. I hate myself and I want to die, och du kan äta fisk för de har inga känslor.

Nog med gnäll om det där. Förutom självhat och oro över hur ful jag är så tänker jag mycket på kärlek. Min bror har idag varit gift i en vecka med sin Anna, och deras bröllop var alldeles underbart. Jag grät under vigseln för jag blev så varm och rörd, så glad för deras skull, allt var så fint. Festen var jättetrevlig och allt var hemskt lyckat. Tänk vilken tur de har, min bror och hans fru, att de hittat varandra, att de hittat rätt...
Så. Hur vet man att man är kär? Eller okej, jag utvecklar det lite till; hur vet JAG när JAG är kär? Det gör ont i mig att jag blivit så uppfuckad på det området att jag ärligt talat vet inte. Jag har haft för mycket borderline, jag har ältat för mycket i terapi, jag har för mycket bagage gällande killar och kärlek och relationer, jag har ältat för lite i terapi, jag är för ynklig för att vara ensam och jag är för rörig för att vara tillsammans. Jag vill känna, men jag vet inte om jag törs. Kanske kan jag inte ens känna sådana varma saker ordentligt längre.
För mig har kärlek varit så betingat med en slags besatthet, någonting som skall ske ögonblickligen och vara så starkt så att man knappt står ut (och inte riktigt gör det heller), det skall vara ouppnåeligt och exotiskt och ett väldigt pirrande i magen och svårt och spränga sönder skallen, det skall vara lidelse och det skall vara något av en utopi. Givetvis skall det vara olyckligt, också, jag skall vara äckligt kär men min kärlek skall inte vara besvarad mer än sexuellt eller möjligen vänskapligt. Blir någon kär i mig tycker jag att de är smått dumma i huvudet.
Jag har så svårt att se, att KÄNNA, det verkliga i att kärlek kanske kan vara att bara trivas med någon, må bra med någon, bli ompysslad av någon och våga uppskatta det, hålla handen med någon och vilja hålla kvar, sova tryggt bredvid någon, sakna någon när man är isär, tänka på någon väldigt mycket och då nästan bara tänka bra saker, att vilja göra saker med någon... Men jag tror att mina återkommande depressioner och allt ångestgnag har skrämt bort mitt pirr. När pirrade det varmt i mig senast? Jag vet inte. Känns som att senaste åren har pirret mest varit av oro, illamående, illavarslande föraningar, nervositet, upphetsning, men inte rent och skärt och fint kärlekspirr. Verkligt= smärta. Overkligt= det där andra, det där som är för andra men inte mig, för det finns inte för mig eftersom jag är en idiot och sjuk-i-huvvet.

Funderar allvarligt på att hoppa av psykologin nu också, förresten. Jag är för dum i huvudet för att orka med den biten nu. Vill att hjärnan skall vara som en svamp som suger i sig ny kunskap, inte som en skitig trasa som droppar äckligt söl. Jag har inte orkat förmå mig att åka till skolan en enda lektion, bara bläddrat lite i läroboken hemma och jag har gjort vad jag skall och ligger inte efter, fick till och med VG på det arbete jag skickat in som rättats, men jag kan liksom inte... ta vara på det här. Inte nu. Jag har hjärnan full med för mycket skit jag måste mala tusen miljarder varv till först.
Alltså, ja, seriöst, herregud vad djävla fittless jag är på mig själv. Jag vill bara dra ner persiennerna, lägga mig i sängen och äta fett och socker och gråta och svettas tills jag väger 150 kilo, då kan jag äntligen få dö som en strandad djävla val. Men tills dess, tills dess, så håller jag masken och svarar artigt på tilltal och nickar på rätt ställen. Nu avslutar jag det här meningslösa skitinlägget: 3...2...1... FGDSHDSHSDJASDJKEJKRFJMKSDM.