We are the pixels on a screen and we feel nothing

Idag sprack det. Tårarna kom bara någon minut efter att jag tagit mig upp ur sängen, det sög i bröstet, underläppen darrade. Ingen ork. Bara ångest. Grinade tills jag nästan spydde i vasken, gick runt runt runt i lägenheten med elakt pirr i kroppen.
Jag är ett stort djävla misslyckande och det gör ont. Jag är som en dubbel människa, med en sida utåt och en inåt. Så är väl kanske alla, men jag kan knappt få ihop mina sidor längre, de känns bara som ett hån gentemot varandra och vad fan kommer hända den dag de byter plats? Jag kommer bli ett monster. De allra flesta dagar kan jag hålla masken och inte låtsas om det, men ibland brister det. Idag brast det. Krängde på mig gårdagens kläder och skulle försöka gå ut med Tetris, klockan var närmare två och mitt dåliga samvete sa att jag inte kunde gömma mig i min dvala i sängen längre, jag har faktiskt åtagit mig det ensamma ansvaret för en annan levande varelses välmående och att jag mår ruttet skall inte gå ut över henne. Men jag bara grät, och grät, och tjöt, och det är så mycket jag tänkt och ältat och kämpat mot som jag väljer att inte skriva om i bloggen eftersom jag inte vill "smitta" någon med mina skitiga tankar, och allt bara kom över mig, kom ikapp, stoppade in hela mitt huvud i sina mörka käftar och jag gav upp och var tvungen att få lite panik. Skrikgråta och ringa mamma, förtvivlat, bara få sitta där med telefonen i krampaktigt grepp och säga som det är. Att jag mår så in i helvetes djävla dåligt och att jag inte vet hur jag skall orka. Att jag är så frustrerad över att det aldrig blir bra, att de här satans depressionerna bara kommer tillbaka om och om och om igen och att jag aldrig hinner återhämta mig, lyckas komma in på något annat (positivt) spår, det har gått snart sex djävla år sedan jag sjukskrevs och jag mår fortfarande så dåligt. Orkar inte ens åka till Komvux på andra sidan stan två timmar i veckan. Orkar inte ens träffa kompisar som inte råkar bo ett stenkast ifrån mig. Orkar inte vara glad mer än korta glimtar för det godkänner eller unnar jag inte mig själv. Det är sorligt. Jag är sorglig.
Och jag hörde mammas röst, hon blev ledsen, jag är inte så dum att jag inte fattar att det gör ont i henne när jag ringer och tjuter och pratar helt hackigt med gråtröst och säger att jag, hennes barn, är så trasig. Men mamma är stark, även om hon inte är en maskin, mamma släpper aldrig tagit om mig och hon sa "helvete" och hon sa "lilla gumman" och hon sa att hon skulle bara passa en äppelkaka i ugnen, sedan skulle hon köra till Göteborg, till mig, och hjälpa mig att orka gå ut och orka stå ut.
Det hjälpte. Att veta att mamma, att någon, skulle komma gjorde mig lugnare och jag fortsatte att panikgråta, men jag var ändå redig och ställde mig vid diskhon och tappade upp vatten och diskade massa äckligt smutsdisk och försökte vara mindful (jag har inte glömt allt från DBT:n, än) istället för att vilja avliva mig själv med ren tankekraft. Mamma kom sedan, jag fick en kram, hon luktade gott och jag sa det till henne. Jag var lugn och grät inte, hade stängt av igen. En kort stund av fulgråtskrikångestpanikhelvete och sedan halkar masken på plats igen, lugn och fin och talför igen. Vi gick ut med Tetris, som tålmodigt väntat hela dagen på att hennes vrak till matte skulle orka sticka näsan utanför porten. Vi gick till sjön, runt sjön, det var skönt och friskt och soligt och löven var så fina och jag och mamma pratade om allt möjligt. Glad att hon kom och fick loss mig, vet att jag sagt och skrivit det tusen gånger förr men utan min mamma hade jag gett upp fullt ut för länge sedan...
Vi bestämde att jag imorgon skall ringa vårdcentralen och att det verkligen är dags att leta reda på en privat psykiater och/eller psykolog åt mig nu. Jag har gått och harvat i det här djävla träsket i sex år snart, det räcker. Det här funkar inte längre. Jag är trött på att "stå ut" mer än att faktiskt LEVA, jag skäms ju för fan över mig själv och min situation. Det här är ett skämt och jag skrattar tills jag spyr.

Snart kommer Erik hit och kollar på TV med mig. Jag lockade med julmust. Han är så snäll och fin mot mig, jag vill skjuta ifrån mig det också för jag kan inte tycka att jag förtjänar det riktigt. Men jag känner ännu starkare att jag inte kan vara ensam när jag mår såhär, är såhär. Ibland måste man släppa på sin närgräns, släppa på sin dumma djävla stolthet. Kom och håll min hand, även om jag är ful och patetisk, för jag behöver det. Jag låtsas att jag är så himla tuff och stark nuförtiden men det är det sista jag är. Den där vilsna sextonåringen som grät ut hos skolsköterskan, grät mest överallt, som fick sina första antidepressiva efter fem minuter hos skolläkaren, som ville hoppa av gymnasiet och bara säga nej tack till hela världen är fortfarande högst närvarande. Det har gått snart nio år men kärnan är densamma.


A tourist in the waking world, never quite awake...