We are the pixels on a screen and we feel nothing

MITT HUMÖR:


Mailade en privat psykmottagning i onsdags som jag blivit tipsad om av någon tjej som följer min bilddagbok, den verkade bra så jag skickade en egenremiss till dem (eftersom jag inte har någon läkare som kan remittera mig)... Fick svar dagen därpå att de inte kan ta emot mig eftersom det är så stort tryck på psykiatrin nu och de bara kan ta emot patienter från sitt upptagningsområde som är innerstaden. Grattis till mig. Det är bara bakslag hela tiden, min lust och min ork att ens försöka fortsätta bry mig om att kanske bli frisk en dag blir allt mindre och mindre. Jag tycker inte mer synd om mig själv än om andra som också drabbats av dålig vård/ingen vård, men hela fenomenet gör mig så satans äcklad och trött och uppgiven. Det tar knäcken på mig. Vad är det för idé att kämpa när det aldrig lönar sig? Allvarligt talat? Om jag kanske accepterar att jag är en sorglig djävla sopa som bara kommer sitta hemma och nojja och gå på bidrag och långsamt bli tjock och dö ensam så kanske det är lättare att palla än att gå runt och fantisera om ett annat liv, mindre slitsamt liksom.
Jag försöker se till de bra dagarna, de bra stunderna, när jag orkar njuta av promenader med Tetris, när jag orkar åka in till stan och gå och kika och skratta med någon kompis, njuta av de dagar när jag äter för att jag är hungrig och inte för att jag vill bedöva min ångest. Försöker hålla fokus vid att jag tycker om att dansa, och aldrig skolkat en danslektion, att jag kan ge mig själv beröm för mina framsteg där. Fokusera på att jag trots allt inte hugger mig själv i bitar, följer mina självdestruktiva impulser, inte knullar runt eller knarkar sönder min skalle. Måste hålla fast vid de glimtar då jag inte hånskrattar åt mig själv och folk omkring mig, tyst och i smyg inuti mitt eget huvud, måste mota bort tankarna om att självmord är den egentligt enda lösning på att stå på sig i den här ruttna djävla världen där jag inte kan hitta min plats. Det är det där ständiga, det där som Ann Heberlein döpte en bok så himla klockrent till; jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva. Jag orkar inte! Tur att jag skall till vårdcentralen nästa vecka och ta blodprover åtminstone, då kanske de kan ge mig någon magisk kuckelimuckmedicin som gör att jag inte vill sova bort mitt liv.

Ångest idag. Ilskeångest. Tycker att alla bara kan ta och hålla käften och låta mig vara, vill radera alla från Facebook och radera min bilddagbok och kanske sparka någon i magen med. Leavemethefuckalone. Hundratals människor på internet omkring mig, men nästan inga i verkligheten. Intressant grej.
Borde städa, det är är skitigt hemma, men istället sitter jag bara och är ful i sunkiga mjukiskläder och lyssnar på Katy Perry och vill att klockan skall skynda på så att jag får åka och dansa snart. Om en månad är jag på Fuerteventura med mamma, det känns bra. Känns tryggt med något att se fram emot, att stå ut för. Kanske överlever jag den här vintern också; bara jag sluter ögonen och dagdrömmer om varm sand mellan tårna, ljumma vindar, ljuden från ett stort svart hav på sena kvällen när man går i någon hamn och ser kulörta lampor spegla sig i allt det svarta... Då orkar jag lite till.

Herregud vad jag är patetisk.
Du med, och jag med.