Öland. Svarteberga. Snö, svag eftermiddagssol, trött. Julgranen står på armlängds avstånd från pappas MacBook och jag äter upp en av marsipangrisarna jag fick i julklapp (med sked). Det är bra här.
Åkte hit dan före dan och har haft en fin julhelg med mamma, pappa, farfar, bror och svägerska, hundarna och Erik. Spela kort, spela sällskapsspel, pussas, bli glad av att ge och få fina julklappar, dricka glögg, äta tonvis med god mat och godis, promenera i snön med en stormförtjust Tetris, klappa hästmular med frusna morrhår, bara ta det lugnt. Tjugofemårsdagen var fin och lite äventyrlig, vi körde fast med bilen i bygatan på väg ner till Borgholm och kunde varken komma loss framåt eller bakåt. Vi fick skotta, knuffa, klura och kämpa, men bilen kom inte loss förrän en stor traktor som röjde landsvägen lyckligtvis passerade och kunde bogsera oss. Jag tycker om att vara här, jag glömmer liksom bort lite allt det där slitsamma som satt sig i väggarna hemma i Bergsjön. Som hur paj jag är. Hur pissig min situation faktiskt är. Hur misslyckad jag är, sedd till flera faktorer. 25 år, men aldrig haft ett jobb. 25 år, men redan hundraprocentigt sjukskriven sex år på raken. 25 år och så låst i mig själv, mina nojjor och min uppgivenhet. Försöker att inte se till allt mörkt, utan även till det ljusa, men det är svårt. Det finns ju det som är bra. Att min hund är världens bästa. Att jag har en underbar familj. Att jag har en fin pojkvän som är kär i mig, och jag är kär i honom. Att jag inte dött än, utan segar på i min uppförsbacke. Att jag kan skratta och skapa skratt. Att folk tycker om mig, såväl "verkliga vänner" som okända små bekantskaper på internet, även fast jag inte har så mycket att skryta med eller komma med här i världen, rent meritmässigt. Inte för att jag bryr mig om sådant, som vem som har duktigast och seriösast universitetsutbildning, vem som har flashigast jobb, vem som har rest mest och gjort mest spännande saker, vem som har lyckligast kärleksrelationer eller mest perfekt bostad, men... Ibland känner jag mig lite svältfödd. Jag vill också kunna, jag vill också vara, jag vill också göra. Det kommer väl förr eller senare för alla människor, för mig kommer det komma senare. Då skall jag fan slå till med full kraft, utan ångestklump i magen och irrande harhjärta som bultar för hårt i bröstet. Hah!
Jag saknar Erik. Min Erik. Finaste fina. Min kille. Det var så fint att ha med honom här över jul, att vakna brevid honom på min födelsedag. Är så glad att det blev vi igen, han är bra för mig och jag tror att jag är bra för honom. Han får liksom mig att tycka om MIG SJÄLV lite mer, vilket ganska få lyckas med. Han får mig att känna mig bättre. Snuttisnutt. Älskehan. Vi skall förresten se Belle and Sebastian i Stockholm tillsammans i april, hittade av en slump nyheten om att de skall komma och fixade biljetter. Det ser jag fram emot, mycket. Passar bra till mitt kommande nyårslöfte; att ge mig ut mer och GÖRA saker. Gå på spelningar, orka träffa folk mer, att inte nästan alltid tacka nej och slingra mig till att besöka eller besökas, kanske åka på en weekend.
Nu skall jag dra på mig ännu ett par långkalsonger och ett par överdragsbyxor, korva på mig ytterkläder och ge mig ut i snön med min borzoi. Fint.
8 kommentarer:
Får jag fråga vilka dina psykiska besvär är? Förutom ångest och depression såklart.
Ta med Hermelin och emigrera te Öland. Läser värme och kärlek om Dina rader.. Det gör mig glader. <3
Melissa: Ja, visst. Jag var tidigare diagnosticerad med borderline, men efter att ha gått i DBT (samt blivit äldre och klokare etc) blev jag avdiagnosticerad från det för knappt ett år sedan. Nu är jag diagnoticerad med återkommande depressioner av cyklotymisk karaktär, ångestproblematik, osjälvständig personlighetsstörning, problem med sömn/trötthet/stor stresskänslighet samt ätstörning UNS. Så det är ett litet hopkok... Har även irritabel tjocktarm vilket säkert är en konsekvens av mina problem med maten + övrigt psykiskt illamående, misstänker att jag kanske har problem med sköldkörteln (hypotereos) också men det är svårt att kolla upp.
Annica: Ja, det vore allt bra skönt. Livet på landet är hemskt, hemskt skönt... Och kärlek är ännu skönare. Kram fina du. <3
Hej på dig !! Jag känner igen mig i det du skriver !! / mvh Isabelle.
Osjälvständig personlighetsstörning måste vara jätte jobbigt att ha. Bor dina föräldrar nära eller får du hjälp av tex boendestöd?
Isabelle: Tråkigt att du känner igen dig, eller hur man skall säga, haha, det är ju inte så rockigt att må dåligt... Men det är skönt att man inte är ensam om det!
Melissa: Ja, det är jobbigt... Fick diagnosen då jag avdiagnosticerades från BPD men jag vet inte om/vad man kan göra för att bli frisk från det, om det finns någon särskild terapi eller sådär. Men jag är inte så handikappad praktiskt, jag klarar av att bo själv och sköta allt sådant; städa, handla, diska, sköta om Tetris, betala räkningar etc, men det är jobbigt emellanåt och saker blir lätt stora projekt för mig. Jag har egentligen inte dåligt självförtroende, men är osäker av mig, tror inte på mina egna förmågor riktigt etc, har liksom "gett upp" mig själv mycket. Den dagen det är dags för praktik/arbetsträning lär jag behöva mycket stöd, pepp och bekräftelse för att inte ge upp i förväg.
even though we're not the same we feel the same... Det enda jag kan säga är ge aldrig upp hoppet om en "lyckad" livskänsla. Jag tänker inte göra det, trots att jag ibland/ofta känner mig som du beskrivit...
Keep fighting.
När ska du lägga in ett nytt blogginläg ?
Skicka en kommentar