We are the pixels on a screen and we feel nothing

Så... Kom hem från Fuerteventura i måndags, hade en fin vecka där nere med älskade mamma. Vi hade tur med vädret hela veckan, det var varmt och soligt och väldigt behagligt. Fick bara tung ångest vid ett tillfälle, när jag hade svårt att somna, men annars höll sig herr Ågren så gott som borta. Tröttheten var lite avsides också, även om vi inte tog oss för så mycket mer avancerade saker än att sola, promenera, kika i butiker och äta så höll orken till det åtminstone. Känns extra kallt här hemma nu, skulle hellre gå runt i shorts och linne som där nere, få sol på näsan och glömma bort bekymren på hemmaplan på heltid. Jag får väl se till att vinna på lotto...

I tisdags var jag på möte med samverkansteamet på vårdcentralen. Det var en läkare och en kurator därifrån, samt min handläggare från Försäkringskassan. Hade aldrig träffat någon av dem förr (visste inte ens att jag bytt handläggare IGEN, den här tanten är nummer sex i ordningen sedan jag flyttade till Göteborg), men det gick bra ändå. Satt i en timme och pratade, jag tyckte att jag nästan babblade och tanten från FK frågade om jag brukade vara "så forcerad", haha. Jag sa som det är, att har man varit i den här svängen längre och fått berätta sin historia så många gånger för så många olika läkare, kontaktpersoner, myndigheter och andra behandlare så vet man vad man skall säga liksom. Hur som helst, vi pratade om hur jag mår, vad jag känner, hur min situation ser ut och hur man skulle kunna göra något åt alltsammans. Jag var på en kompis jobb häromveckan, en kompis som gick i min klass på gymnasiet och som jag jobbade mycket med då, han arbetar på ett fotolabb och de erbjöd mig att få praktisera där om jag ville, vilket jag nog gärna velat. Men FK-tanten sa att så kan man inte göra, för jag skulle vara oförsäkrad där då och blablabla, och de andra bedömde att det är nog bäst att mjukstarta mig väldigt lugnt med arbetsrelaterade saker. Jag har ju trots allt gått hemma sysslolös i snart sex år (herregud, det är ju fan skrämmande) och aldrig haft ett riktigt arbete, så det är väl kanske klokast. Det skulle röra sig om något slags för-rehab i så fall, men vad det fanns för sådana möjligheter hade de ingen koll på så min handläggare skulle kolla upp det och höra av sig. I och med att jag fyller 25 snart så kan det nog bli svårare att hitta något som känns schysst, för väldigt många sådana projekt är för ungdomar som är mellan 18 och 25, tyvärr. Hoppas kan man ju alltid dock, så det tänker jag göra.
Idag var jag på vårdcentralen igen, den här gången för att träffa läkaren som tog massa prover och skulle utreda min trötthet. Han är schysst. Mina prover såg bra ut, jag hade normal ämnesomsättning, bra sänka, bra njurvärden, bra vikt, hej och hå, men lite lågt järnvärde. Därför skall jag börja äta järntabletter igen, samt B12 eftersom jag är vegetarian. Han höjde Sertralindosen till 100 mg också, får de om det gör någon skillnad. Skall ta om proverna och komma på återbesök i början av februari, får se vad proverna säger då och om det är någon skillnad med tröttheten. Påpekade det här med hypotyreos för honom, men han sa att eftersom ämnesomstättningen var normal på provet så... Ja. Jag får väl se vad det blir av det här, bara det blir NÅGOT. Är så fruktansvärt trött på att vara trött mer eller mindre jämt.

Annars har jag det okej. Har envis huvudvärk och dessutom mensvärk, och har svårt med sömnen, men annars är det bra. Myser med Tetris och Erik, är ganska nykär och löjlig. Imorgon skall jag träffa mamma i stan och gå och julhandla och äta på Pizza Hut, det har blivit en tradition för oss. Skall bli mysigt... Hoppas att det inte blir som ifjol bara, när det slutade med att jag fick panikångest när vi skulle åka hem, mitt i Nordstan, för jag var så trött och stressad av allt folk. Blööö.