Tolv dagar, nästan två veckor. Så länge har jag ätit Sertralin nu. Känner ingen märkbar skillnad, varken positiv eller negativ. De värsta insättningssymtomen var bara första dygnen då jag knappt fick i mig mat eller dryck, kände mig bakfull och illamående, nu är det enda som märks att jag gäspar i tid och otid. Har inte känt mig så ångestig heller, men det behöver inte vara beroende på medicinen, ibland har jag ju faktiskt dagar eller till och med veckor då ångesten hålls stången. Full effekt märks ju först efter 4-5 veckor, får se hur jag känner mig då och om en doshöjning blir aktuell, har ju lägsta dosen på 50 mg nu. Tror jag åt 150 mg eller 200 mg när jag käkade Zoloft i tonåren.
Nåväl. I förmiddags fick jag, trött som ett lik, bege mig till vårdcentralen för att träffa den där läkaren jag egentligen skulle träffat för två veckor sedan, men som blev uppskjutet. Ville ju prata om min enorma trötthet, utesluta att det är något annat än depressionen som gör mig så satans trött. Läkaren var trevlig och ställde många frågor, jag berättade om min trötthet och lite annan sjukdomshistoria, han lyssnade på hjärta och lungor och klämde mig på halsen och magen. Han frågade om jag har IBS, alltså irritabel tjocktarm, för det tyckte han verkade stämma in på mig och han kände på min mage att jag var förstoppad. Jag berättade om mina magproblem och de gånger jag blivit akut inlagd på sjukhus på grund av diffusa problem med mage och tarm, och ja... Jag lär ha IBS. Har misstänkt det länge själv, så det var ju bra att få det bekräftat. Det är inget farligt i sig, men kan vara nog så störande och handikappande för en. Utöver det så misstänker han att jag har fel på sköldkörteln, då den tydligen kändes svullen (och jag har känt mig väldigt plufsig kring halsen och hakan på senaste tiden, samband?). Jag fick lämna sex rör blod och några droppar med stick i fingret, samt urinprov. De tog längd och vikt med. Läkaren skall ringa på torsdag om blodproven, så då får jag vet om jag har några brister. Gällande sköldkörteln, som jag OCKSÅ misstänkt själv, så skulle det handla om hypotereos. Jag har läst artiklar om det förr och känt igen mig, och även mamma har undrat om det inte skulle kunna vara en förklaring till mitt mer eller mindre ständiga dassiga mående. Har suttit och förkovrat mig mer i ämnet i dag på olika hemsidor och konstaterat att det stämmer in väldigt väl på mig. Visst, man skall inte sitta och diagnosticera sig själv på internet, men jag är inte hypokondriker det minsta och stämmer det så stämmer det ju. På www.hypotereos.se där olika symtom beskrivs så känner jag igen mig i följande: Symtomen är varierande och oftast diffusa. Man känner att ”något är fel”, men förstår inte riktigt vad. Ökad trötthet eller nedsatt ork. Kronisk trötthet, utmattning, depression, sömnproblem, dålig återhämtningsförmåga, dålig uthållighet. Huvudvärk, glömska, koncentrationssvårigheter, tankesvårigheter, förvirring. Panikattacker, humörsvängningar. Frusenhet, känslighet för solljus (ibland, kan få blixthuvudvärk av starkt ljus), kalla händer och fötter. Muskelvärk, stickningar i händer, domningar i fötter. Utslag/eksem (får ibland skumma hudrodnader på bröstet), syn- och hörselproblem (då och då, har tidigare kopplat det till ångest), torra/grusiga ögon (även innan jag skaffade linser), överkänslighet för ljud och ljus (ibland), yrsel. Oförklarliga viktförändringar (pendlar en del i vikt, men min standardvikt har blivit 5 kilo högre på 1,5 år utan att jag ändrat kost- eller motionsvanor), förstoppning, IBS, saltsug, sötsug.
Så SKULLE jag nu ha hypotereos skulle det förklara en hel del, till exempel varför jag aldrig mår riktigt bra, att jag ständigt är trött, att jag blir depressiv utan egentlig anledning och att psykofarmaka aldrig hjälpt mig särskilt bra. Det känns som att de psykiska besvär jag hade som yngre var lättare att förklara, som att jag var deprimerad på grund av att jag hade borderline. Men jag gick ju framgångsrikt i DBT och växte ifrån borderlinediagnosen, men fortfarande drabbas jag av seglivade, liksom omotiverade depressioner och mycket oro. Tyvärr verkar det som att hypotereos är svårdiagnosticerat och att man inte kan lita helt på vad blodprover visar, att många får gå utan diagnos och hjälp i många, många år innan de får rätt behandling i form av en medicin som heter Levaxin som tillför det hormon som ens sköldkörtel inte producerar tillräckligt av. Ja, ja, jag får väl se på torsdag helt enkelt om jag får någon klarhet i detta... Läkaren noterade för övrigt att jag börjat äta Sertralin och att det behövs uppföljning på det, så det känns bra.
Annars då? Ptja, jag har en pojkvän. Det är officiellt nu. Har gått och sugit på den här söta karamellen ett tag, men nu var det dags att släppa fram det. Erik och jag är ett par igen och det känns fint. Vi skall fira jul tillsammans med min familj till och med! Längtar efter det... Jul och 25-årsdag på Öland, kommer bli fantastiskt. Och om en vecka sitter jag inte i ett novembergrått Göteborg, utan är med mamma på Fuerteventura och njuter av värme och kan förhoppningsvis lagra solljus och energi så att jag orkar hasa mig igenom vintern utan att bli mer deppad.
Danslektionerna var för övrigt mystiskt inställda den här veckan, jag misstänker men hoppas verkligen, verkligen inte att Danshuset har gått i konkurs nu... Dansen var ju mitt ess i rockärmen, en av få saker jag fortfarande kände att jag verkligen gillade och klarade av. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar