We are the pixels on a screen and we feel nothing

Hemma igen efter ett antal dagar, typ tio, på Öland. Lantliv är skönt och allt var mest bara bra och skönt och fint, utom när himlen ramlade ner över mig en eftermiddag när vi var ute på familjeutflykt och jag bröt ihop av ångest när vi återvänt till vårt lilla röda hus med vita knutar. Kunde inte följa med in till stan sedan och äta middag på restaurang med pojkvän-mamma-pappa-bror-svägerska, kunde bara grina in i täcket och blöta ner lakanen och hata mig själv. "Men lilla gumman, det gör ingenting, det blir så här ibland bara", sa mamma och tröstade, klappade mig på kinden så jag inte hulkade lika mycket. Jag älskar min mamma och hon älskar mig, men jag kan ändå känna mig som en djävla snorunge när jag inte kan kontrollera mina känslor och förvandlas till ett litet patetiskt pyre.

Har irrat runt mellan två stora idéer senaste veckan, idéer om min storlek. Är jag vuxen och bör bli ännu vuxnare, eller är jag mer av ett barn och borde vara barnsligare? Ena stunden drömmer jag om hus på landet, bil och körkort, nästan till och med barn. Andra stunden vill jag bara frigöra mig från allt som är vettigt och återgå till att vara förtvivlad nittonåring med hjärtat av på mitten, glömma allt jag lärt mig och bara följa med i bruset av alla impulser som överöser mig. Är jag trygg eller är jag instängd? Är jag liten eller är jag feg? Är jag fri eller är jag lurad? Är jag stor eller är jag uppblåst?

Every window in Alcatraz has a view of San Francisco.

På tal om något annat (jag har svårt att koncentrera mig, ursäkta.)
Jag vet att det är fånigt, att det kan låta tonårsemo, men ibland... Ibland tänker jag på det här med samröre, systerskap eller vad man nu skall kalla det. Ibland, då när jag läser vad en annan ung kvinna i min bekantskapskrets skrivit om sina tankar och känslor, toppar och dalar, vet jag att det finns ett speciellt band mellan oss. Det är varken rosaglittrande eller sorgsvart, det bara är.
Jag kan absolut inte identifiera mig med vem som helst i en sits som påminner om min, det är inte automatiskt kvalificerande att vi kanske har eller har haft samma diagnos(-er)... Det är något annat jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det gör mig lugn och ledsen på samma gång, att veta att jag inte är ensam om att fungera och icke-fungera så som jag gör. Att det inte är mitt fel, deras fel, vårt fel, att saker och ting gått åt helvete för oss på olika sätt ibland. Vissa personer med "buggar" som liknar mina kan göra mig fruktansvärt less, trött eller till och med arg, jag antar att vad de speglar hos mig är någonting jag inte kan eller framförallt vill identifiera mig med. Men de som matchar... de matchar. Vi är trasiga, vi är knasiga, i vårt trasdocksgäng. Och bakom alla dåliga gemensamma ämnare, som hålet inombords och ångesten och ärren och stökhjärnorna och de darrande kaninhjärtanen, så ser jag det jag helst vill se; styrka. För även om jag, och säkert de också, känner sig sämst och svagast och mest hopplösa i världen, så är vi levande bevis på motsatsen. Jag fattar inte riktigt hur det är tänkt att man skall orka med att vara STÖRD I HJÄRNAN, men uppenbarligen gör vi det och det gör mig fan så stolt. Måste försöka komma ihåg det när jag ligger sådär hårt hopkurad i sängen med käkar som värker av malande och tinningar som spränger av jobbiga tankar av ångest, när knogarna är vitnade och jag bara vill implodera. Jag är inte ensam. Och du är inte heller ensam.
(Puss, puss, puss på er som jag tänker på.)

Jag är svettig och äcklig efter tågresan. Erik är inte hemma. Jag lyssnar på snyftig pop och behöver ett ligg och en värktablett. Hej.