Saker jag överlevt det senaste:
- gå på Way Out West
- gå ut på krogen lite spontant en lördagskväll
- mitt huvud
Idag har inte varit en bra dag. Försov mig grovt till jobbet och vaknade med ångest. Lyckades att ta mig till jobbet till fyra timmar för sent, börjar grina så fort jag sagt hej till mina arbetskamrater. Tar det lugnt på jobbet och pysslar bara lite, huvudet känns som en torktumlare. Tar vagnen hem, grinar på vagnen. Kommer hem, börjar störtlipa så fort jag stängt ytterdörren och bara sitter och hulkar på vardagsrumsgolvet till ansiktet svider och mest liknar en svullen tomat. Tetris ville prompt ut och kissa, så jag fick skölja ansiktet med iskallt vatten och försöka samla mig. Det var skönt att komma ut, även om vi bara gick en liten sväng, och än har jag inte brutit ihop igen. Jag är bara... tom. Det är fan så slitsamt att ena stunden känna sig som ett åskväder för att i nästa känna sig ihålig.
Om åtta dagar skall jag träffa min läkare. Han är bra, vettig, hoppas att jag orkar be om hjälp ordentligt. Jag vill ha en neuropsykiatrisk utredning, jag vill utvärdera min nuvarande medicinering (Sertralin) och jag vill ha en bra vid-behovs-medicin. Senast en läkare gav mig akutmedicin fick jag Lergigan och flytande Theralen, jo tjena vad effektiva de är... Värdelös skit som bara gör mig till en trög slemklump. Jag måste orka med jobbet, jag VILL orka med jobbet. Är trött på de garanterade bakslagen i form av ångest, självmordstankar, självskadeimpulser och ännu rörigare skalle som blir en konsekvens av att jag "gör" något. Det är som att jag har en liten djävul inom mig som inte kan tolerera att jag kommer framåt, att saker blir bättre, att jag vägrar ge upp. När något blir bra, måste något annat bli dåligt, tycker djävulen där inne. "Okej, då du har fått en mening med din vardag, ett arbete du verkligen trivs med, du är sambo och det fungerar bra, du börjar våga ta för dig lite grann. Lycka till med det, din djävla idiot, jag skall nog få dig att gråta och karva och skrika och gömma dig i en mörk vrå!"
Jag har blivit så patetisk och förstörd att jag på något plan verkligen tror och känner att jag är ingen om jag inte mår dåligt. Blir jag hel så slutar jag existera.
Det gör ont.
1 kommentar:
Hej jag heter Joanna är är 23 år.
När jag var 14 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppet hjärtat om mitt liv med diagnosen och allt vad det innebär för att folk ska få mer förståelse och insikt för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder.
Så besök gärna min blogg:)
kram
Skicka en kommentar