We are the pixels on a screen and we feel nothing

Det är lördag, det är en trött dag, jag har mest sovit eller varit... stilla. Legat lite i badkaret, legat lite på soffan. Blev helt slut av att ta mig an diskberget i köket, har inte ens varit utomhus idag. Fy på mig. Skall gå ut med Tetris så snart jag skrivit klart det här inlägget, behöver säkert luft och rörelse. Aptiten är dålig, varje cell i kroppen känns trött. Det liksom pirrar i mig, fast inte på det där trevliga sättet.
Var hos läkaren i tisdags, han var snäll som vanligt. Jag berättade att jag mår väl lite si och så, att jag blir lite orolig av det eftersom jag så gärna verkligen vill klara av hösten bra med jobbet, jobbet som jag tycker så väldigt mycket om. Jag sa att jag funderat på om jag kanske har ADD, och om jag inte har det så är det väl något annat knas med mig (biverkningar av nästan tio års medicinerande?) och jag är less på knaset. Han sa att jag skulle lämna blodprov och att han skall remittera mig till en kollega på samma vårdcentral som är psykolog, så får vi se vad han anser gällande en neuropsykutredning. Läkaren frågade om jag vill ge upp eller lämna in ibland. Jag sa som det är, att jo, så känns det. Jag är i konstant svängning och det är oerhört tröttande, så ibland tänker jag att det får vara nog. Att jag orkar inte, kan inte, vill inte. Det finns inga aktiva planer på att jag skulle vilja ta mitt liv, men om det fanns ett stilla sätt att bara lägga sig ner, sjunka ner i myllan och försvinna så vore det ofta ett väldigt tilltalande alternativ. Jag bryr mig inte om vad det är för fel eller rätt med mig, jag skiter i det, det spelar ingen roll om det är depression eller borderline eller ADD eller vad fan som helst. Jag vill bara inte ha det i mig längre.

I fredags pratade jag och An-Cii lite. Hon sa att jag är så negativ mot mig själv, vilket är helt sant. Det är som att jag har en liten jantelagstomte någonstans långt inne i huvudet som hela tiden klankar ner på mig, undervärderar mig, hånar mig, retar mig, stör mig. Jag har så svårt för att bara vara här och nu och känna mig nöjd med mig själv eller vad jag presterat. Allt kan bortförklaras och viftas bort. "Nej men alltså, nej, jag ÄR inte bra på det här egentligen", "haha, nej, jag är inte snygg, det är bara sminket och Photoshop som får det att verka så", "trevlig? Jag? Nej det är bara en mask, ett skydd, ruffel och båg. Jag är en elak och dum djävla fitta innerst inne".
Jag hör ju själv hur idiotiskt det är. Man kan inte leva så, leva med att trycka ner sig själv i skiten hela tiden och känna sig falsk, rutten och fånig. Man är inte en dålig människa bara för att man tycker om sig själv, jag vet det, men när det kommer till kritan är jag själv det enda jag har och jag har aldrig varit nöjd med den dealen. Jag vill verkligen, verkligen inte vakna upp när jag är 70 år gammal och inse att jag ödslat mitt liv på att vada runt i piss och måla världen svart. Jag vill inte att mitt fokus hela tiden skall söka sig mot de dåliga sakerna, det som gör ont, istället för att se allt som är fint och bra och skönt. Kanske är det som den där vidrige, amerikanske författaren vad-han-nu-hette skrev en gång... Något i stil med "att leva med en borderline är som att försöka fylla Grand Canyon med en vattenpistol." Det känns så, även om jag nu inte har den diagnosen längre och det är mig själv jag måste leva med.

Jag känner mig tom. Jag har runnit över och blivit tömd. Jag känner mig svag och patetisk och vågar inte göra någonting åt det. Skall jag ge mig själv en örfil och koka upp en massa jävlaranamma inombords och liksom bara skärpa mig? Skall jag karva i mig själv och åka till Östra och parkera arslet i väntrummet på psykakuten och pipa som en svulten fågelunge?
Vet inte. Mår lite illa, smakar äckligt i munnen. Imorgon är en annan dag, förhoppningsvis med bättre humör och mer energi. Nu skall jag ut med Tetris.