Tänderna gnisslar, vill mala sönder hela käken, vill tappa hakan över hur dum jag varit. Ögonen känns febertrötta, ansiktet är svullet, det värker i kroppen, svider i magen. Och huvudet det känns som ett ägg i en kastrull med stormkokande vatten, det är ett sådant enormt tryck. Till slut spricker skalet, skallen, och genom sprickorna pressar sig en äcklig massa ut.
Varför kan jag inte låta saker bara vara? Känslor, tankar, impulser och dumheter, men framförallt det som är bra och fint. Bara vara. Kan inte, måste peta, störa, riva, trasa sönder.
Jag VILL ju ha trygghet, jag vill ju ha lugn och ro. Det som är komplicerat står mig upp i halsen, jag orkar inte krångla och leta efter trubbel, det kapitlet borde vara både avslutat och utrivet nu. Jag är trött på att irra runt och famla efter något som jag inte vet vad det är eller om det ens finns. Är så fruktansvärt less på att alltid, alltid ha ett slukhål inombords. Jag vill ha en plats att landa på och jag vill ha någon som håller min hand när jag äntligen vågar pusta ut där och då. Men nej, någonting måste slå slint när jag närmar mig just det och djävulen på min ena axel får plötsligt väldigt bra fotfäste. Så jag får panik, måste slita mig loss från fanskapet som väser så fult i mitt öra och tynger min rygg, måste slita mig loss från den trygga handen. Måste komma loss och bli fri från mig själv, för jag kan inte bara vara.
Vill inte göra fel, vill inte vara fel. Tiden är inte linjär utan hoppar ständigt mellan då och senare, vill aldrig stanna här och nu. Nuet är terra icognita, jag vågar inte röra mig där. Plågar jag inte mig själv med att älta det som varit så oroar jag mig själv med påhittade framtidsscenarion som är etter värre. Hatar det så förbannat.
Och det skär så fult i mig, som ett aningen för slött rakblad mot redan ärrad hud. Jag hatar att göra fel, att såra, att inte ha kontroll. Men det är mänskligt, säger vissa. Åt helvete med mänskligt, säger jag, för jag vill inte vara mänsklig. Jag MÅSTE vara bättre än så. Tror inte att jag kan uttrycka i ord vilka krav jag har på mig själv, hur jag medvetet och undermedvetet är en expert på att trycka ner mig själv och aldrig vara tillfreds. Tji fick jag, tji fick du, jag är dum i huvudet.
Ett klumpigt snedsteg som lägger krokben, allt omkring rasar omkull och det gör så ont. Jag är i tusen bitar, jag är en oformlig massa. Jag är urholkat tom, jag är på gränsen till att sprängas av övertryck. Ett virrvarr överallt. Vad har jag gjort? Vad håller jag på med? Vad vill jag göra? Känner mig jagad och övergiven på samma gång, vilsen. Är så besviken på mig själv och den jag trodde att jag lyckats bli. Djävulen på axeln skrattar gott.
Är så osäker, vet ingenting. Lagt kort ligger och jag står mitt kast, jag vet inte vad mer jag kan göra just nu. Allt är bara en djävla röra av känslor som far runt överallt omkring mig, jag blir yr och mår illa. Vet inte vad jag skall greppa efter. Hade jag kunnat så hade jag spytt, men det finns ingenting där inne. Bara ett hål.
Sometimes I feel so goddamned trapped by everything that I know
and I wish it wasn’t so
cause the only thing that anyone should ever know
is that today’s a perfect day
to chase tornados
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar