Jag är fan sämst på att skriva regelbundet dessa dagar. Men nu kände jag, när klumpen i bröstet började röra på sig och blicken blev blank, att jag måste skriva. Spelar ingen roll vad jag skriver, men något måste få komma ut. Det trycker så.
De senaste tre dagarna har jag stått i en monter med Tetris på MyDOG, nordens störta hundevenemang. Det är roligt, men jag är så trött att det känns som om jag skall somna för alltid när jag rasar ner i sängen när jag kommer hem på tidiga kvällen. Idag är sista dagen, sedan är kalaset över, skall ligga i koma hela måndagen hade jag tänkt och inte vakna förrän det är dags att åka till jobbet på tisdag mitt på dagen.
När jag blir trött blir jag grinig, får tomhetskänslor och blir ledsen. Något väller upp inom mig och det blir som om jag får tunnelseende, jag känner mig instängd och fastklämd och vill bara hitta ut, komma bort. Lämna allt som finns, bara ta min hund och försvinna. Tänker att jag vill bo ensam i ett torp i skogen, sitta där och lösa korsord och inte bry mig om något mer än Tetris, bli bästa kompis med fåglar och rådjur och rävar. Jag känner mig så ledsen, vilsen, osäker och uppgiven, håller på att börja grina nu. Jag hatar hatar hatar hatar HATAR att känna mig rotlös, känna mig som en axelryckning eller något man blinkar bort ur ögonvrån för att det liksom kvittar. Varför kan jag aldrig känna mig nöjd? Tillfreds? Som att jag landat? Som att saker och ting är okej och att okej duger? Okej är bra. Det är bra så. (Fast nej.)
Jag har visst hunnit bli tjugosex år nu, för övrigt. Det känns gammalt, fastän jag vet att det inte är det. Jag tycker inte att andra människor som är tjugosex, eller trettioett, eller fyrtionio år gamla, men jag känner mig liksom... gammal. Trött. Utnött. Jag försöker tänka på att inte gnälla så mycket till vardags, alltså till familj och vänner och bekanta. Är så trött på negativa attityder, lipande och klagande och ältande, men vet att jag är ett stort, vandrade minustecken som försöker ge sken av att vara ett plustecken. Är det någon slags kris, tro? Har gått och känt mig så velig inombords i flera månader nu, vet liksom inte vilka kort jag har på hand eller vad jag vill.
Okej, några saker vet jag. Jag vet att jag vill åka till USA i sommar och att det faktiskt inte är omöjligt, för jag har sparat pengar och kan spara ännu mer och Tetris skulle kunna vara med mamma och pappa medan jag var borta. Jag vet att jag vill flytta, men det är ingenting som jag själv kan påverka egentligen och dessutom så har det nog mest bara med rotlösheten att göra. Jag vet att jag vill våga mer, satsa mer och försöka mer. Vill kunna jobba mer, komma upp i halvtid och klara av det. En sak jag inte vill är att bli bitter.
Har haft en återkommande dröm senaste nätterna, eller ja, under de senaste omgångarna sömn jag haft är väl mer korrekt formulerat. Vill inte säga vad det handlar om, men det tynger mig och det rör något som jag skulle kunna påverka i vaket tillstånd. Dock är det inte något som är direkt mina business, även om jag är involverad, ett moraliskt dilemma mer... Med tanke på att jag inte är så haj på att ta hand om mina egna problem så antar jag att det är klokast att inte gå och röra runt i andras, så förhoppningsvis kan mitt undermedvetna sluta ge mig ångest och släppa ämnet snart. Urk.
Nu borde jag duscha. Har självskadeimpulser som kör en intensiv kampanj om att jag borde karva lite i mig själv, men det tänker jag inte göra. Bara duscha. Skall upp vid sju, ta spårvagnen efter åtta, stå i montern från klockan nio, det är ett bättre drag att åtminstone fööörsöööka sova än att sitta och blöda och tänka på mig själv.
Känner mig tjock, ful. Skall se om det går att skrubba bort, varmvatten är bra mot det mesta. Nitynite!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar