We are the pixels on a screen and we feel nothing

Idag har jag gråtit några gånger. Ett par av dem av bara farten, för att jag är depressiv och glömt ta min medicin och jag är ledsen för att det är just mitt huvud som sitter mellan mina axlar och inte ett bra huvud. Sedan grät jag när jag var på kyrkogården i Hemsjö och tände ljus vid Jespers grav och hans föräldrar råkade komma precis när jag var där. Kände mig dum och i vägen. Vem är jag att grina och sitta där i snömodden och snörvla, det är inte jag som mist mitt yngsta barn genom självmord för sex år sedan. Allt jag kunde göra var att klappa dem tafatt på armarna och säga "ha det så bra". Men allt är ju inte så bra, för Jesper är död och jag är fan svinledsen för det. Han borde inte vara död, hans föräldrar borde inte ha en evig nittonårings grav att åka till och säga till en snorig tjej de inte inte känner igen; "så det är folk som kommer hit fortfarande".
Jag är hemma hos mamma, Tetris är med mig. Behövde komma hemifrån, mådde bara dåligt av att vara där, energin kändes jobbig. Orkade inte se all disk, allt stök, all smuts bakom spisen, tandkrämsränder i handfatet och min egen fula nuna i badrumsspegeln. Fuck my head. Det är skönt att gråta, jag önskar att jag kunde gråta mer.