We are the pixels on a screen and we feel nothing

Har visst fått en muskelknuta i storleksordningen grapefrukt strax nedanför höger skulderblad, måttligt angenämt. Magen är sur av snor, nässpray och alldeles för långvarigt slarv med maten. Svullen är den, pöser ut över troskanten som en deg på jäsning. Puff, puff, vad jag avskyr dig din djävla fläskpannkaka.

Klockan nio imorgon har jag läkartid, såhär på förhand känns det som att det tyvärr inte kommer ge något. Senast pratade vi lite om medicin och jag sa att Sertralin inte känns tillräckligt, min läkare frågade om jag testat mirtazapin och jag sa att jodå, men jag vill absolut inte äta den skiten igen, då sover jag tjugo timmar om dygnet istället för typ fjorton som annars när jag är depressiv. Han skulle konsultera psyk om medicinalternativ, vilket i och för sig är en fin tanke om han vet med sig att han inte är så kunnig gällande psykofarmaka, men tyvärr tror jag inte att han fått något gensvar därifrån alls. Senast jag kände behov av en ny medicin slutade det med att mamma skjutsade mig till psykakuten på Östra tidigt en morgon så att vi kunde sitta där tills jag fick hjälp, då fick jag Sertralin och det var drygt två år sedan nu. Ibland känns allting bara så avigt och långt bort, det äcklar mig när jag tänker på att jag troligen skulle få hjälp bättre och snabbare om jag föll tillbaka och började skada mig själv igen. Då syns man mer.
Mina humörsvängningar är konstanta, men nu är jag inne i en period då dalarna blir djupare och svängningarna långsammare. Trög, låg, liksom dovt vibrerande. Hatar det, vill bara gå ut på balkongen och skrika de fulaste orden jag kan komma på i ren frustration över att min hjärna är sjuk och inte orkar tillåta mig det liv jag vill leva, det vill säga ett liv med energi och lust. Jag vill inte ta mig fram med klumpigt hundsim med näsan strax över ytan, jag vill gå på vattnet. Jag vill kunna fånga känslan jag så lyckligtvis har emellanåt om att jag är bra, att jag är en människa som inte behöver ursäkta mig för mig själv, att jag inte behöver ifrågasätta om någon tycker om mig, fånga den känslan och ha den i magen åtminstone 95% av tiden istället för 5% som nu.

BLÄ BLÄ BLÄ. Gnällfitteri. Varför är det så mycket lättare att ödsla sin tid och kraft på allt negativt istället för vad som faktiskt är bra? Jag är en riktig jantelagsslav. Kan inte tycka om mig själv om jag inte kan spegla mig i någon annan, om jag ens kan tro på det då. Vill ju inte sätta mig i beroendeställning, vara klängig, skrämma bort folk med mina mindre attraktiva egenskaper som pissig självbild, tyck-synd-om-mig-syndrom, intensiva känslor. Är som en valp som hoppar upp mot sin människas knän och viftar på svansen tills ryggen nästan ålar ur led, som inte riktigt vet vad den vill utan bara vill jättemycket rent allmänt. Egentligen är jag ju en glad människa, en rolig människa, med massvis av bra grejer inombords som vill ta plats och ta sig ut, ta sig förbi och visa upp sig. BLÄ BLÄ BLÄ.

Nu är det förresten bestämt att Erik skall flytta. Om tio dagar kommer han bo hos en kompis vid Redbergsplatsen, tror att han kommer få det fint där. Jag får 75 kvadrat för mig själv, för mig och Tetris, det lär eka tomt till att börja med men jag har trots allt saknat att bo ensam. Det är ju lite så jag jobbar. Ensam. Någon jag tycker om undrade om det var en så bra idé att jag skall bli själv, och jag svarade att det vet jag inte förrän jag prövat. Har tänkt på det där och faktiskt varit duktigt senaste veckan när jag fått svart sörja i hela huvudet och bröstet, hört av mig till Vicky och gått hem till henne när jag vetat med mig att jag inte borde sitta ensam. Måste försöka vara vänlig men bestämd mot mig själv, särskilt när Erik är borta, vet att det är så himla lätt för mig att halka undan annars och hitta på dumheter. Jag är snart tjugosju, vafan, jag behöver ingen barnvakt, jag KAN ta hand om mig själv... Jag måste bara vilja göra det, också.

Har börjat skicka iväg vykort och små brev då och då, alltid till samma adress och sällan med något särskilt vettigt skrivet på dem, men det är skönt. Lägga mina ord i brevlådan, dela med mig av vad som helst som kliar i fingertopparna och lite av mitt saliv på baksidan av ett frimärke. Det känns som en bra grej att blanda upp någons hög av reklam och räkningar på hallgolvet med något handskrivet och en pusshälsning.
Ibland dagdrömmer jag om att resa till USA igen, om en roadtrip, om stora solglasögon lite nerhalkade på en småsvettig näsa med vind i ryggen och solbrända axlar. Uppkavlade jeans, en sjal om håret, stora parkeringsplatser att cykla över och halvkonstigt godis med jättemånga äckliga färgämnen i, en hand i min och att sitta vid lägereld med öl i en sådan där röd plastmugg som de alltid har på fester i collegefilmer. En skrynklig karta i axelremsväskan och eldflugor, vildkaniner och pirriga kyssar vid ett rödljus på natten när inga pickuptrucks kör förbi. (Följ med mig.)