Och jag går hem genom förortsnatten, klockan är halv fyra och allt som finns är skuggor, gatljus, min hund, mitt flackande hjärta och jag själv. Vill bara lägga mig raklång och stirra upp och bort, förbi nakna trädkronor och hustak, ända ut i rymden genom natthimlen. Lägger mig inte ner, finns ingen snö kvar. Bara slask. Vem vill ha en slaskängel?
Mina känslor ligger utanpå huden, sticks och bränns som en felkopplad elektrisk filt. Huden så tunn, hjärtat så fullt med blod, tankar som virvlar runt och ställer till med oreda. Å ena sidan bubblande glad, varm djupt in i mörka vrår och vindlingar, full av längtan och det känns lite som spring i benen, spritter liksom. Å andra sidan frustrerad, grubblande, rödgråten och trött.
Det är så fruktansvärt orättvist. Inte du, inte jag, men situationen. Vill ju bara vara med dig. Vill ju bara att du skall må bra, att jag skall må bra, att det vore enkelt. Som när jag sneglar åt ditt håll när du inte ser och jag blir varm. Som när vi kramas hårt och jag fyller mina lungor med din lukt. Som när du kysser mig och jag får stå på tå för att nå upp. Som när din rygg höjer sig i lugna, jämna andetag när du sover intill mig och jag önskar att vi kunde få sova tillsammans oftare. Som när du säger gulliga saker till mig utan att ens veta om det.
When I feel alive
I try to imagine a careless life
Where the sunsets are all
breathtaking
Nog med tänkande för ikväll, kanske nog för en hel vecka, ända fram till påska. När allt kommer omkring så är nuet allt som finns och nu, nu måste jag verkligen sova. Hoppas jag drömmer om dig och att drömmen blir sann.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar