Det känns som att jag sitter i ett dockskåp och bara väntar på att någon skall flytta på mig. För jag vet liksom inte hur man gör; jag dammsuger och betalar elräkningen i tid, jag köper toapapper och lättmjölk, jag källsorterar och jag prenumererar på en dagstidning... Jag reder mig, men jag lever inte. Allt känns så mekaniskt. A pig in a cage on antibiotics. Jag är så less på att vara less och jag är så trött på att vara trött. Allt är bara ett evigt tugg, jag idisslar mig själv tills jag vill spy skallen av mig.
Hellre kastar jag mig runt bland vilda toppar än går runt runt runt i en lugn dal utan synbart slut. Allt som behövs är något som väcker mig.
3 kommentarer:
jag kommenterar hela tiden, så nu vet jag inte vad jag ska skriva längre. orden tar slut. jag kommer inte på något bra att skriva. det gör så ont att läsa om hur jobbigt du har det. jag känner precis likadant som du skriver och det är lite läskigt. jag önskar att jag kunde hjälpa oss båda på något sätt.. kram
jag blir glad över dina kommentarer, elin, skriv vad du vill om du känner för det! jag blir peppad att orka fortsätta publicera mitt gnäll när jag får respons, jag tycker att du är jättegullig som skriver... och även om det är hemskt att vi är fler som mår såhär, så är det ändå skönt att veta att man inte är ensam. du vet hur jag menar. KRAM.
Åh känner igen den känslan, allt går på rutin. Kan inte något bara HÄNDA?
Skicka en kommentar