We are the pixels on a screen and we feel nothing

Panikångest rätt ner i diskhon. Fulgråt, pannan mot skåpsluckorna, hulkande och skakande, ont i bröstet och krampaktigt tag om diskborsten. ”Jag kan hugga mig i halsen med den här djävla saxen. Jag kan sprätta upp handlederna med den här kökskniven. Jag kan springa in i badrummet och trycka i mig all skit som finns i medicinskåpet.” Tankar som rusar, tårar som sprutar...
Mamma tröstade i telefon. Hon läste en saga som jag hittat på när jag var fyra år, sa att jag inte är värdelös, fick mig att orka gå ut en kvällspromenad med Tetris. Marken var vit och det luktade snö, inte en människa var ute och jag klarade mig visst ikväll också. Frågan är dock hur länge till, för den branta backe jag halkar nedför nu är långt ifrån snäll. Har tänkt i flera dagar på att ringa akutpsyk i Borås, säga att jag inte vet hur länge till jag orkar, att de nog måste lägga in mig snart om de inte vill ha blod på sitt samvete. Orkade inte ringa, rädd för att få fel bemötande, bakade en sockerkaka och kollade på en dokumentär om HIV istället.

Jag är ju bara så förbannat trött... I snart fyra år har jag gått runt utan stimulans, allt jag gör är att släpa runt mig själv i samma djävla cirklar hela tiden. Jag har en hund jag älskar men någonstans därefter tar det slut. Det är ett vetenskapligt faktum att om hjärnan inte har några intryck eller känslor eller respons att ta in, ja då börjar den hitta på egna saker att underhålla sig med istället. (Utan krångel och omskrivningar, kort sagt: jag är rädd för att jag kommer bli galen om jag inte kommer loss snart.) Jag klarar inte av att maktlöst bevittna mitt eget förfall.

På natten maler huvudet mer än annars. Det finns de som säger att man drömmer dygnet runt, men att drömmarna inte märks när man är vaken eftersom man är så upptagen med annat i skallen. När jag ligger och snurrar varv efter varv mellan lakanen, svettas och känner mig fet, då är det som en ström går genom skallen som ibland forsar fram så fort och brett att jag inte ens kan sortera hälften. Det är ångest för nu, det är ångest för då, det är ångest för sedan. Det värker i kroppen av gamla fula lögner som jag och mitt elefantminne inte kan släppa, det kurrar i magen av en hunger så stor att jag vill sluka hela världen och smälta den i mig själv som en stor, smaskig hemlighet.
Jag försöker stå ut, men det är inte så lätt.
Det är inte så lätt att orka leva när motivationen ligger och dödskrampar i ett skitigt dike.

No reason.