We are the pixels on a screen and we feel nothing

Tredje januari. Tre år sedan du dog.
Tre år sedan jag rasade ihop i en gråtskrikande hög på golvet i arbetsrummet hemma i Ingared, tre år sedan du lyckades med det du så länge försökt lyckas med. Tre år sedan jag förlorade en av de bästa vänner jag någonsin haft, tre år sedan du lät en plastpåse sätta sig mellan dig och livet. Tre år sedan mitt hjärta slogs i tusen bitar, tre år sedan ditt hjärta slutade slå för alltid.
Din pyttelilla handstil. Ditt tunna, rufsiga hår. Dina magra armar som alltid fanns där för att hålla om mig. Ditt busskratt med inåtvänt leende.
Älskade Emma. Hur hade mitt liv sett ut om du orkat stanna kvar? Hur hade DITT liv sett ut om du klarat av att behålla det?

Rafiki.
Jag saknar dig.