Det känns lite nervöst i magen, för imorgon får jag antagligen svar på om jag får kontrakt på en fin tvåa i Göteborg eller inte. 54 välplanerade kvadrat på fjortonde våningen, tio minuter från centrum och på samma linje som nästan samtliga vänner i stan. Jag hoppas.
Annars händer väl inte så mycket. Hade fruktansvärd avtändning igår, hade glömt att ta Efexor dagen innan och mådde därefter. Panikångest med självmordstankar, tvära kast mellan stissighet och apati, elektriska stötar i huvudet och längs nerverna i armar och ben, illamående och svaghet. Ingen annan medicin har gett mig så kraftiga, psykiska biverkningar. Törs knappt tänka på hur jag faktiskt kommer känna och må och fungera när jag äntligen slutat ta skiten, känner till och med till fall där folk inte KUNNAT sluta ta det för att de mått så dåligt under uttrappningen. Usch. Skall till psyk nästa vecka och träffa min VOBS, mamma skall följa med som stöd. Jag har en lapp med punkter jag skall ta upp, vilket är ett gäng, och med mamma vid min sida kommer jag nog våga ligga på lite mer och inte köpa vilket snicksnack som helst. Om jag aktivt tänker, liksom verkligen tänker, på hur mitt liv ser ut... Då bryter jag ihop. I alldeles snart fyra år har jag bara suttit som en hög med skräp och blivit mer och mer hospitaliserad, blivit sämre på fler punkter än blivit bättre, känt hur jag ruttnar bort i min egen skalle. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte vara ostimulerad, jag vill inte vara utan respons och positiva utbyten. Jag behöver nytt blod, jag behöver komma loss. Börja träna, starta upp fler aktiviteter med Tetris, åka och hälsa på folk lite varstans i landet, börja praktisera eller plugga lite. Få en struktur i vardagen, skaffa en dygnsrytm, hitta tillbaka till mig själv och ta vara på det jag snubblar över längs vägen dit. Läsa mer om DBT och mindfulness, börja meditera, inte låta mina inbyggda fel sätta fler krokben för mig.
Och, sist och nog viktigast: jag har pojkvän. Hah, det trodde ni inte va? (JAG trodde inte det. Tji fick jag.) Det är Erik, han den fina som jag träffat sedan slutet av september. Vet inte riktigt när vi blev ihop, rent sådär ”egentligen”, men ihop är vi och det känns bra. Det är svårt för mig att tycka om, och det gör ont ibland, men det är det värt. Erik gör det värt.
6 kommentarer:
Erik är bäst.
hoppas verkligen att du får kontraktet! och kul med pojkvän (: skönt att ha någon som gör det värt. pussa tetris från mig!
hoppas att du får lägenheten, och hoppas att det blir bättre med vardagen.
och grattis till pojkvän!
Har gått på dom flesta sorters antidepp och neuroleptika och höga benzodoser. att trappa ned och sluta på efexor var det värsta jag varit med om! totalt intensivt helvete i en månad. elstötarna genom kroppen och huvudet, illamåendet, självmordstankarna, och yrseln, herregud yrseln. fick hjärnskakning då jag ramlade ner för en svagt krökt trappa eftersom jag inte klarade av att vända på huvudet även om jag tog det lugnt och vände det en kvarts varv på en halv minut. gick långamt från maxdos till noll, och det var när ja gick från lite till inget det började på allvar. och det här var väl inte vidare uppmuntrande till dig kanske, MEN kan säga att det känns sååååååå skönt att ha det ur kroppen, det är värt det, skulle aldrig vilja ta det giftet igen.
Åh vad bra att din mamma ska följa med dig och att du faktiskt skrivit ned punkter att ta upp. Det är ju superbra! Lycka till!
...och jättemysigt att höra att du och Erik är pojkvän och flickvän nu! ^_^ Ni är så fina ihop.
...och ja! håller tummarna för lägenheten också! ^________^
Skicka en kommentar