We are the pixels on a screen and we feel nothing

Det känns lite som feber. Lakanen har lämnat märken i huden, huvudvärk, ögonlocken är svullna, tungan känns förlamad, jag är varm. Har sovit bort större delen av eftermiddagen, krälade upp ur sängen vid ett tillfälle med tokont i magen och gick och kissade men annars har det varit koma. Har inte varit helt på topp senaste dagarna, känner mig som en fågel i bur som någon slängt en tung, mörk filt över. I söndags när jag var på bio med Erik och såg ”Mammut” brast jag lite, men hann täppa till allt innan det syntes för mycket. Några tårar och lite ångest smet ut, sedan andades jag djupt, tänkte på något annat och svalde 25 mg Sobril. Kanske blev jag bara rörd för att filmen var så bra. Kanske blev jag ledsen för att filmen tog upp det som punkterar lungorna på mig varenda djävla dag och pressar sönder mig- världen är så förbannat orättvis och jag är en del av allt det fula.
Läkarbesök i förmiddags. Var måttligt pigg när mamma hämtade mig kvart i tio, men det fick gå. Redan när doktor Kerstin hämtade mig i väntrummet kände jag att det skulle bli jobbigt. Hon får mig att tänka på en död, slemmig fisk som ligger och glor med döda ögon på en isbädd. Hur som helst tog vi upp det här med min medicinering. Jag vill inte äta Efexor längre, det köpte hon och nu skall jag halvera dosen och påbörja uttrappningen. (Med tanke på skräckhistorierna jag hört och hur jag mått när jag missat en dagsdos så måste jag erkänna att jag är lite rädd, men det är bara att bita ihop, vill inte ha skiten i mitt blod.) När vi konstaterat att Efexor skall bort tog hon upp förslaget om litiumbehandling igen. Jag sa att jag var skeptisk, att jag läst på, att jag pratat med folk som har erfarenhet av det, att det inte känns riktigt bra. Doktor Kerstin propsade på litium. Jag sa att jag tycker att det känns konstigt att få en sådan speciell medicin när jag faktiskt inte ens är diagnosticerad som bipolär ännu. Vadå, sa Kerstin, det är jag väl visst? Enligt henne är man tydligen bipolär genom att ha sagt att man upplevt hypomani minst en gång och depression därtill. Jaha. Att jag aldrig haft klassisk mani, att mina hypomani är mer som ”ryck” och handlar snarare om timmar än dagar, att jag aldrig varit psykotisk, det spelar visst ingen roll, för litium är det som är bra för/mot mig. Jag sa att jag är trött på att vara trött, på att bli tjock, på att ha uppfuckad sömn, men det är tydligen inga problem eftersom litium är så bra, så bra enligt henne. Jag började gråta och knöt nävarna mot låren, hon undrade varför jag var ledsen. Jag sa att jag inte visste. Sedan kom mamma in till oss, hon pratade istället för mig eftersom all min ork gick till att andas och inte skrika rakt ut. Det hela slutade med att jag skall gå och lämna blodprover så att de på psyk ser hur mina värden ser ut inför insättning av litium, jag skall trappa ut Efexor men ha kvar Sobril och Stilnoct som stöd. Antagligen kommer jag gå medicinfri ett tag när Efexorn är helt borta, men jag vet ju inte alls på förhand hur det kommer gå med det här... Känns som ett minst sagt jobbigt projekt och jag är orolig för att skada mig själv eller andra under processen.

Imorgon åker jag och Tetris till Arboga. Det behöver vi. Jag längtar efter min Milla, min allrakäraste, jag längtar efter att klappa hennes gamla lillhund och återse Tira med tillhörande ägare och vinthundsleka i ett ridhus. Nu önskar jag bara att sömmarna håller så länge jag är där, jag orkar inte vara trasig och jag vill njuta varje sekund av att vara någon annanstans än här.

Destroy me this way
Anything that may desert you
So it cannot hurt you