We are the pixels on a screen and we feel nothing

Dagar går, veckor går, jag glömmer att skriva. Glömmer av tid och mig själv och allt annat, går mest bara runt i en bubbla och låtsas som ingenting, gläntar på en lucka ibland och pratar med någon kompis på en hundpromenad eller går på antirasistisk demo för att skrika av mig en aning. Tågspåret är lagt som en cirkel, allt går bara runt, runt runt. Tuff, tuff, tuff. Tut.
Jag försöker plugga men kan inte riktig. Prokrastinering, hej! Känns som att jag är dum i huvudet och att allt jag skriver bara blir skit, hjärnan är som en sörja och vägrar koncentrera sig, kan inte hålla fokus och glömmer bort vad jag tänker, vad jag gör. Har väl lite damp. Psykologi är jätteintressant, men jag orkar ju aldrig åka på lektionerna utan ligger ensam hemma med boken och kan inte motivera mig, sover mest bort min tid eller stirrar in i en TV, en dator, en vägg. Kommer på mig själv med att undra "vad väntar jag på, egentligen? Varför skärper jag mig bara inte och skaffar ett liv?" Sedan kommer jag ihåg att jag har fel i skallen, i själen, att jag är paj. Att min batteritid är alldeles för kort för att jag skall hinna ta mig någonstans innan jag stängs av.

Imorgon spelar min brors och min kusins band Bolywool på en klubb här i Göteborg. Jag skall dit och det skall bli roligt. Dricka några öl, försöka fota lite, komma bort från mitt självförvållade ok av ledsamhet och icke-energi. Mamma och jag pratar om att resa någonstans tillsammans också, till solen. Madeira kanske. Pigga upp lite i höstmörkret, bara vara tillsammans och ha det skönt och kanske kan jag må bättre och bli stärkt så jag orkar mig igenom ännu en vinter.

Kollade igenom gamla bilder förut, alltså flera år gamla bilder. Jag är glad att jag varit så flitig med mitt dokumenterande, även om det kan vara en plåga också. Jag har aldrig tagit bort gamla bilder från min bilddagbok, hur skämmiga de än kan kännas i efterhand för att jag skrivit dumheter eller helt enkelt bara varit smaklös och ful. Låter hellre mina spöken i garderoben komma ut och rassla i solskenet, rea ut alltsammans medan jag fortfarande kan. Det var lite konstigt att se hur jag såg ut för tre år sedan, dels att jag var smalare och hade snyggare kropp, men också hur liten jag var mentalt och hur det lyste igenom i bilderna. Måttligt fräscht med gamla bilder där man ser att jag är drogad också, woopidoo... Och alla djävla snubbar jag slösat liv och lust på, det känns så avlägset att jag varit en rätt duktigt "aktiv" borderline. Mycket är detsamma, men mycket har förändrats. Jag är många och jag är en.

I övrigt är jag osäker på mina, och andras, känslor. Är lite förvirrad, lite ledsen, lite glad.



She thought it would be fun to try photography
She thought it would be fun to try pornography
She thought it would be fun to try most anything
She was tired of sleeping