We are the pixels on a screen and we feel nothing

Jag är arg och ledsen och hopplös och ilsken och sur och sorgsen och alltsammans och lite till på en och samma gång... Många negativa känslor som trängs inombord, allt och alla känns jobbigt. Har varit låg och blivit lägre de senaste dagarna, depressionsfiltret är påkopplat och allt jag ser inåt och utåt är skit. Det är jobbigt att diska, jobbigt att duscha, jobbigt att äta, jobbigt att gå ut med hunden, jobbigt att försöka koncentrera mig att läsa eller se på film, jobbigt att höra av folk och jobbigt att inte höra av folk. Rusar runt massa elak, förlamande energi i kroppen som bara vill skada, antingen mig själv eller andra, och än har jag inte lyckats kanalisera den till något vettigt eller lyckats neutralisera den. Får vakta tungan så att jag inte spottar ur mig spydigheter åt folk, bränner i hela munnen av längtan. Vill bara spy, spy, spy galla. Fan ta er, allesammans. Skit ner er och ge fan i mig. Helvete. Fitta. Vill skjuta ifrån mig precis hela världen så ingen kan bry sig eller sakna mig.
Och jag är så trött. Det enda som känns riktigt okej är att sova. Den som sover syndar inte och slipper känna, förutom när jobbiga drömmar dyker upp då och då. Jag vill gå i ide och inte komma ut förrän i sena april, eller somna och vakna på andra sidan planeten där luften är en annan och ljuset och jorden och humöret likaså. Om jag orkade skulle jag bara packa mina väskor, koppla Tetris och dra härifrån och inte stanna förrän vi kommit fram till en plats där det inte finns ångest, inte finns tvära humörsvängningar, inte finns depression. Jag är så trött på allt och alla, främst mig själv, vill bara peka ett stort fett fuck you och sedan gå upp i rök.

Igår var jag på möte på Försäkringskassan, eller möte är väl kanske att ta i... Jag träffade min handläggare och gav henne mitt nya sjukintyg, ansökte om ny aktivitetsersättning och gav henne kvitton för mina danslektioner och berättade om att jag skall försöka läsa psykologi (vilket just nu känns som ett skämt som jag inte kommer kunna skratta gott åt i slutändan). Hon/vi konstaterade att jag alltså fortfarande inte har någon vård och att jag mår dåligt, sämre än då vi sågs sist. Därför skall vi inte blanda in arbetsförmedlingen något än, vilket väl känns bra. Skulle inte klara av en praktik eller ett arbete nu ändå, kan bara kämpa med att hålla ihop mig själv och be om att sömmarna inte skall spricka. Avslutningsvis sa hon att det kanske inte blir henne jag hör av framöver, då de omstrukturerar och byter handläggare hela tiden... Jaha. Är jag förvånad? Nej. Byts hon bort och jag får en ny blir det den sjätte jag haft sedan jag flyttat till Göteborg. Haha.
Jag har ingen kontaktperson någonstans, ingen VOBS, ingen vård. Om jag skulle börja må bättre, vem lyssnar då? Vem tar emot mig då? Och om jag mår piss, som nu, vem finns då? Ingen, är svaret på allt. Jag får sköta allt själv, men det kan jag inte, för jag kan inte. Jag orkar inte. Jag är för tung. Jag har börjat växa fast i det här grå djävla träsket. Jag börjar ge upp.
Jag grät igår när det slog mig, att jag faktiskt börjat ge upp. Darrade på rösten när jag pratade med mamma om det i telefon förut. Hon blir också less på den här skiten. Jag har otroligt svårt att se någon ljusning i min livssituation, ärligt talat ser jag den inte alls. Här är jag, och här är skräp. Jag är skräp. Jag är oduglig och jag är hopplös. Jag är rent utsagt skitdålig.

Tänker mycket mörkt, därför passar jag på att sova så mycket det bara går. Än så länge sitter masken på plats, även om den envist vill halka åt sidan hela tiden, men autopiloten fixar det mesta. Jag äter, skiter, tvättar mig tillräckligt ofta, håller rent hemma, tar hand om hunden, kan behärska mig från att bara sjunka ner på marken ute på gatan och gråta. Än så länge. Jag tänker på döden av och till hela dagarna och nätterna. Jag är jätterädd för att dö, men jag orkar inte leva. Inte såhär, inte hur länge som helst. När jag skriver om det känns det löjligt, nästan skrattretande. Fast jag skrattar inte. Skitfånigt.

I fredags råkade jag hugga mig med en jaktkniv i ena handen. Det blev fyra stygn nedanför knogen på höger pekfinger. Gjorde inte ont, men det var äckligt att se senorna röra sig där inne.
Om knappt två timmar har jag danslektion. Dansen tycker jag fortfarande är rolig, även om det kan kännas motigt innan och att orka åka dit. Helt körd är jag inte, för det finns någonting kvar ändå som jag tycker om och kan se fram emot. Och jag tycker om min hund, min snälla älskade tålmodiga underbara hund. Och mamma, bästa mamma.