Så är det mitt i natten. Lyssnar på Smashing Pumpkins, nynnar med, glasögonen halkar envist ner på nästippen, men det känns onödigt att gå och sätta i linserna om jag skulle somna om snart igen. Somnade tidigt, tidigt igår, efter åtta eller så. Sov mycket igåe. Sov först till efter lunch, var uppe och plockade lite och gick ut på promenad med Tetris, ordnade med lite papper till Försäkringskassan gällande mitt bostadstillägg, försökte plugga. Går fortfarande inte, hjärnan vägrar samarbeta. Sätter jag mig med psykologiboken och försöker läsa så kan ögonen följa bokstäver, ord, meningar, rader, sida upp och sida ner, men ingenting vill riktigt fastna. När jag försöker skriva sedan låser jag mig bara, glömmer av vad jag vill ha sagt eller hur jag skall gå tillväga. Kan inte koncentrera mig på någonting, kan inte plugga, inte se på film, inte laga mat, inte duscha, inte gå på promenad, inte ringa ett telefonsamtal utan att tankarna trasslar ihop sig och irrar iväg. Det är stressande och frustrerande och utmattande, därav all denna sömn. Somnar alltså istället, skjuter ångesten framför mig och vill inte vara med.
Tror min generella ångest ökat senaste veckorna, det känns så och går säkert att koppla samman med koncentrationssvårigheterna och bristen på fokus. Eller, brist och brist, jag har fokus men på helt fel saker. Min hjärna vill envist styra in mig på ett spår som jag inte vill gå in på, jag får ständigt impulser om att jag bör skada om mig själv. När jag vaknar finns det där, fyller upp mig som envisa viskningar, suger ur mig all energi som ett svart hål. Det återkommer hela dagen, finns kvar när jag skall försöka sova. Jag jagar sömnen för att slippa vara vaken och gå runt med en allt mer uppgiven ängel på ena axeln och dubbla djävlar på den andra.
Har funderat på att ringa till vårdcentralen och boka tid hos någon läkare, diskutera antidepressiva. Jag skall ju inte gå på PMG längre (detta ständiga piss med att bli kringbollad, haha, är det inte fantastiskt) utan söka mig till något team på vårdcentralen istället, men jag vet inte hur deras köer eller så ser ut. Jag fick hem ett brev i förra veckan om någon samverkan de erbjuder mellan personal av olika slag på vårdcentralen, soc, Försäkringskassan och arbetsförmedlingen, de bad mig skicka tillbaka en svarstalong om jag var intresserad. Givetvis skickade jag tillbaka, jag har aldrig tackat nej till någon form av hjälp eller behandling, har alltid gett det ett försök. Dock vet jag inte om den här samverkan är främst för dem som är redo att börja arbeta, och jag vet inte hur jag ligger till där... Det stod i brevet att de hör av sig igen när jag skickat min intresseanmälan, kanske skall jag vänta med att kontakta dem och försöka få en läkare tills dess? Eller? Jag vill mest bara ha någon att prata med. Eller träffa en trollkarl som kan dra något hokus pokus filijockos så att jag blir frisk och slutar gräva min egen grav.
Blev så ledsen häromdagen när en gammal kompis skrev till mig på Facebook. Har inte träffat honom mer än helt snabbt på stan någon gång på flera år, även om jag tycker mycket om honom. Bodde hos honom och hans familj några dagar i samband med att jag mådde väldigt dåligt när mina föräldrar var utomlands, jag skadade mig själv illa två gånger på samma dag och läkarna på akuten ville inte att jag skulle vara ensam hemma så då bodde jag hos hans familj som är hemskt snäll. Det här var fem och ett halvt år sedan och i samma veva som att jag blev sjukskriven. Nåväl, jag pratade med den här kompisen och han sa att han skulle kanske dra till sydamerika över vintern för att slippa mörkret här. Han har rest mycket, seglat runt hela jorden och tagit för sig och upplevt massor. Jag sa att jag gärna skulle vilja göra det jag med, en dag då jag är i form. ”Vadå i form? Är du deppig?” undrade han. Jag sa att ja, jag är ju det, jag har inte gjort så mycket annat sedan den där gången jag bodde hos honom. Jag har aldrig arbetet, aldrig gjort något vettigt, bara gått och harvat på psyk. Jag vet att han menade väl, men han sa något i stil med att ”men tror du det kommer gå över av sig själv, gör något bara, ut och res, lär dig att surfa”. Det gör ont att höra. Jag har fått höra liknande saker många gånger, av nog så snälla människor som jag vet menar det som något positivt. Att jag skall rycka upp mig, satsa. Tror de inte att jag önskar att jag kunde? Det handlar inte bara om att jag har dålig tro på mig själv, det handlar inte bara om att jag faktiskt inte har råd att göra något sådant, eller andra omständigheter som att jag har en hund jag svurit att ta hand om och duktigt med byråkrati omkring mig som konsekvens av att vara långtidssjukskriven. Även om man bortser från allt det där så finns en sak kvar; kärnan. Jag mår inte bra. Jag är inte stark. I’m fucked up. Min ena hand vet knappt vad den andra gör. Att jag är någorlunda välfungerande i min vardag är just för att jag försöker hålla kraven och ansträngningen på minimum där, för att orka något alls. Vissa dagar gör jag knappt ens det. Orkar inte tvätta mig, orkar inte klä på mig ordentligt, orkar inte ordna riktig mat, orkar inte diska, orkar inte gå ut med Tetris så mycket som jag egentligen borde, orkar inte svara i telefonen, orkar inte så mycket mer än att bara ligga på sängen och tänka svart. Och det gör så djävla in i helvetes ont att jag blivit såhär svag. Jag önskar att det fanns en mirakelmedicin, jag gör verkligen det. Så jag slapp fantisera. Fantisera om att jag hade ett givande arbete eller att jag studerade på högskola och fick använda hjärnan till annat än ledsamt grubblande, att jag tjänade mina egna pengar och kunde bjuda mig själv på spännande resor eller ordna ett jättekalas för mina vänner som jag typ aldrig träffar eftersom jag är en djävla sopa, att jag inte fick känslomässig baksmälla så lätt, att jag inte blev utmattad av att bara stå och gå och tänka och FINNAS. Så snälla någon, hokus pokus filijockos, jag vill bryta nu. Det var inte såhär det skulle bli.
3 kommentarer:
Jag hade det så där tills jag hittade rätt kombination och dos antidepp, sedan klarade jag skolan i alla fall. Och när jag klarade skolan kändes det lite lättare att orka ta för sig av annat. Och så vidare.
Hitta någon bra kemikalie och låt DEN rycka upp dig.
Skönt att du lyckats rycka upp dig, fortsätt så!
Jag har testat många, många olika psykofarmaka i olika doser och kombinationer sedan sexton års ålder och tyvärr har det inte hjälpt mig nämnvärt... En del depressioner är mer kemiska, andra mer emotionella, andra en kombination av de båda... Verkar inte som att mina är så kemiska eftersom medicin aldrig har hjälpt, men jag har inte stängt dörren för medicinsk hjälp ändå. Kan någon läkare föreslå något som verkar väldigt, väldigt bra utan massa vidriga biverkingar så är jag villig att testa såklart.
impulserna ja, de är nästan de svåraste att bli av med. så fort nåt blir minsta jobbigt vill jag självskada, men gör det inte pga terapifärdigheter tack och lov.
jag tycker inte heller att dina depressioner verkar så "kemiska". därmed inte sagt att de ska tas på mindre allvar. för min del har de nog varit ganska kemiska eftersom jag sett (trott mig sett) samband mellan typ ingenting fast ändå småsaker som påverkar. det är nog både och. jag försökte iaf klara mig utan meds ett tag men efter ett par månader ledde det till djup depression och självmordsförsök och inläggning bland annat. det största proböemet jag har med BPS är separationerna, klarar det fortfarande inte trots att jag är "frikänd" från dbt:n. och ja, nu svamlar jag igen, så whatever, vi tar allt detta när vi ses nästa gång. puss darling.jag gillar dig som fan, det vet du.
Skicka en kommentar