We are the pixels on a screen and we feel nothing

Åkte till Ingared i torsdags. Skönt att vara i föräldrahemmet, byta miljö. Även om jag trivs i min lägenhet och hela den faderullan så är väggarna här inpyrda av ångest, stinker värre än hos en storrökare med nikotingula tapeter. Det blir en betingning. Min lägenhet är min trygghet, min borg, min lilla plats på jorden att sköta om och finnas till i, men samtidigt en bur och en mörk djävla grotta där jag kvävs. Dubbla känslor för en kluven själ. Ja, ja. Som sagt; gott att komma hemifrån. Gick sköna promenader med mamma och pappa, tittade på TV med dem och bara var, blev bjuden på god mat. Sov inte så bra men kom ändå upp tidigare än vanligt på morgnarna. Gjorde en liten utflykt till stan. En morgon när jag vaknade hade jag ett isflak som genomborrat bröstbenet, fick nästan inte luft. Bara så djävla kallt. Den överväldigande känslan av ren, skär desperation och hopplöshet manglade över mig, jag låg och vred mig kring min egen axel och fläckade lakanen med snor och tårar och var så innerligt ledsen. Mamma tittade in i gästrummet för att säga godmorgon och berätta att det fanns frukost, hon såg att jag var ledsen och satte sig på sängkanten hos mig. Vi pratade, jag grät, vi sa att nu får vi fixa en privat psykiater. Det här går inte. Frustrationen våldtar mig var och varannan dag nu, jag känner mig övergiven och ynklig och patetisk och sjuk-i-huvudet och förtvivlad och paj. Vi kollade på eniro sedan, och jag rotade fram en gammal forumtråd jag postat på helgon i våras om tips på privat psykvård i Göteborg. Vi luskade fram ett nummer till en manlig psykiater som fått bra omdömen, så honom bestämde vi att jag skall försöka få tag i.
Åkte hem till Göteborg i söndags. Efter bara ett par timmar hemma så hade ångesten i väggarna runnit ner på golvet, in genom mina strumpor, in genom mina fötter och hela vägen genom blodomloppet för att leta sig in i mina mörkaste vrår. Erik kom förbi, vi skulle på bio. Jag var kantig, introvert, kunde knappt svara på tilltal. Låst. Vi gick till vagnen, åkte vagn, bytte vagn. Jag mådde piss. Märkte att Erik tyckte det var svårt att veta hur han skulle bete sig, och jag klandrar honom inte, jag klandrar ingen som behöver vara med mig när jag är sådan. När vi kom till bion bara pep det i hela bröstet och jag fick bita ihop munnen hårt för att inte börja störtböla, lyckades hosta ur mig med en snyftning att "jag borde haft med mina tabletter" på väg in till salongen. Så jobbigt utan bedövning. Men... Väl på plats i salongen, i stolen, intill Erik som var gullig och bjöd på dricka och snacks, så sjönk ångesten och jag överlevde. Jag stod ut. Kändes så djävla skönt efteråt, en duktighetskick. Jag flydde inte, jag gav inte efter!

Hade ju egentligen en läkartid på vårdcentralen imorgon, för att ta blodprover och det där, men väcktes imorses av att en sköterska ringde därifrån för att meddela att den tiden blivit inställd och att jag får komma dit om två veckor istället. Tack för den... Men men, inte för att låta som en fittgnällig martyr men jag är inte förvånad, mitt flyt och min tur gällande vården verkar ju ligga på minuskontot. Två veckor är bättre än ingenting, dock. Skall försöka samla ihop mod och ord att ringa till den där privata psykiatern innan helgen, kanske redan imorgon. Måste. Jag behöver medicin, även om det tar emot. Har provat en djävla massa piller och det mesta har stjälpt mer än det hjälpt känns det som när man ser på det i efterhand, men jag orkar inte länge till utan kryckor nu. Är för trött, för insyltad, för knäckt.

Som avslutning, något positivt. Är så glad för mamma och hennes stöd, bandet till henne är inget blodrött sidenband utan en tjock djävla tross som kan bogsera fartyg bakom en isbrytare på Arktis. Är så glad för Tetris och hennes ovillkorliga kärlek och styrkan hon ger mig, att hon ger min vardag en grundsubstans och mening. Är så glad för Erik och hans envisa omtanke och tönterier, och alla andra snälla vänner som hör av sig och försöker peppa och trösta (såväl nära vänner som ytliga bekanta på internet). Jag kan fortfarande glädjas, alltså är jag inte helt förlorad än. Heja det.