We are the pixels on a screen and we feel nothing

Midsommar idag. Har ätit en semla, städat lite i badrummet, sovit, spelat TV-spel, betalat räkningar, gått en promenad. Spännande. Har sommarlov (eller jag kanske skall säga semester nuförtiden, när jag har jobb) nu och det känns skönt. Har ingenting spikat, men jag och Erik skall försöka att komma iväg till både Öland och Gotland, till våra rötter på öarna. Saknar Öland, saknar Svarteberga, saknar min bror och Anna.
Idag firar mina föräldrar 28-årig bröllopsdag, masonitbröllop. Tänk att ha varit gift med någon så länge. Tänk att ha känt någon så länge. Jag tycker att det är fint och beundransvärt. Inget av mina förhållanden hittills har varat längre än tio månader, men med Erik känns det bra och jag tror och hoppas att det kommer hålla länge, länge mellan oss. Vi har varit ihop i drygt sju månader nu, tiden har gått väldigt fort. Fina, fina Erik. Tänk att det trots allt blev vi igen.

Ibland känns det som att jag gjort hundra resor runt jorden och delvis ut i rymden, men att jag äntligen börjar hitta hem lite. Det är både skrämmande och skönt. Jag tittar på gamla bilder på mig själv och vet inte vad jag skall tycka. Känner jag igen mig själv, ens? Har jag gått ifrån mig själv eller har jag hittat mig själv? Var hör jag hemma? Även om läget för det mesta är stabilt och jag så sakteligen gör framsteg, även om mycket börjar lossna och jag har kommit igång med ett arbete och att mer aktivt jobba med och mot mig själv, så... Ja, så kan jag nästan sakna att vara i ett mer konstant kaos. Ibland är det enklare att vara helt och hållet borttappad och trasig än att streta på i en evig uppförsbacke där jag ofta glömmer bort vad belöningen kommer bli när jag nått ända upp.
Får fortfarande dippar, ganska kraftiga sådana. Humörsvängningar som är så tvära att jag själv inte hänger med, ångest svart som olja som klibbar ihop hela mig. Varför kan det inte bara bli bra, helt bra? Jag snackar inte om något övermänskligt eller perfekt, men så mycket som jag kämpat och fäktats och slitit för att ta mig ifrån en tillvaro nedtyngd av depressioner, ångest, panik, självförakt, självdestruktivt beteende och djävligt påfrestande impulser så tänker jag att min kvot av skit snart borde vara uppfylld. Blir så ledsen och förbannad när mina tankar och känslor vänder på en femöring och allt bara blir dåligt, sämre, sämst, när logik och förnuft plötsligt inte har någonting att säga till om. Känner mig rent vidrig när impulser säger att ingenting är någon idé, att jag lika gärna kan hugga mig själv i bitar med något gammalt rakblad jag kan fiska fram ur en gömma, att jag borde ta en överdos, att jag borde göra slut med Erik och irra omkring i min ångest och ligga med för mig meningslösa killar, att alla människor är av ondo och allra mest jag själv. Jag förstår inte hur den delen av mitt psyke fortfarande ORKAR hålla på och bråka. Ge upp, för i helvete.

Borde ta en dusch. Sminka mig lite, piffa till håret, ta på mig rena och vettiga kläder så jag inte ser ut som en lodis. Även om klockan är elva på kvällen så är det värt det, bättre sent än aldrig. You better shape up...