We are the pixels on a screen and we feel nothing

Axeln gör ont, blir så när Tetris springer som ett litet släptåg snett bakom mig bredvid cykeln. Skall försöka börja cykla med henne varje dag, bygga upp hennes kondition lite mer och kanske kan det stärka min rygg också. Måste klura ut något bra sätt att träna axlarna och överarmarna utan att länden tar stryk, hatar att ha plufsiga överarmar och hållning som en farbror.

Gårdagen var fin, drack ganska duktigt med såväl öl som sprit och rökte gott grönt i trevligt sällskap, hängde i öltältet på Potatisfestivalen på torget bland bönder och fyrtioplusare, dansade till rutten musik på kullerstenen och skrattade. Men ingenting kan bara vara, utan självklart fick jag grus i skorna som nötte mot tårna och när jag skakade ut det i handen var det inte småsten utan stora stenblock som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med... Men jag orkar inte med den extra tyngden länge till, väger tillräckligt mycket i mig själv. Vill bara kunna släppa, slappna av, kunna tänka OCH känna att jag inte är en dålig människa. Jag är inte en dålig människa såvida det inte är en sexuellt överförbar sjukdom som skulle kunnat smyga in i mig när jag legat med svin.

Jag är inte lättlurad; jag genomskådar mer än vad folk kanske tror, men jag är tyvärr ganska godtrogen och vill verkligen inte tro att folk är så låga att de faktiskt gör mig illa medvetet. Jag vill inte låtsas om att folk kör hornen i sidan på mig, att det finns de som väljer att punktera mig fastän jag påtalat att jag är blödarsjuk och inte orkar ta fler smällar.
Jag är inte dum, jag är lite för snäll bara. Jag skulle med enkla medel kunna vara dum och rentutav elak tillbaka mot de som grusat mina skor, men jag är ingen barnrumpa. Jag tror inte på hämnd. Jag tror på karma. (Säger bara stackars, stackars, stackars dem när det är dags att syna vad som finns på hand och ingen räkmacka finns att glida fram på längre.)
Och en sak jag verkligen inte kan förstå är de som ljuger utav bara helvete. Inte om en sak, inte för en enstaka person, utan som bygger upp hela in existens kring lögner. Är det så skönt att ha brinnande byxor, eller...? Hur kan man någonsin tro att det är hållbart? Hur djävla liten är man inte som människa om man tror att det enda sättet att bevara sig själv är genom att utnyttja och bedra andra? Hur kan man ha mage att tycka synd om sig själv och känna sig missförstådd när allt som kommer ut ur munnen är ord utan mening som bara är till för att gagna ens ego? Hur FAN kan man tro att någoting alls kan bli bra när man tar och tar och tar från andra men bara ger tillbaka lögner som tack?
Sorgligt, är vad det är. Väldigt, väldigt sorgligt.

I CRY IN YOUR GENERAL DIRECTION, FUCKFACE.