We are the pixels on a screen and we feel nothing

Kom just hem från stallet, tårarna kom så fort jag damp ner i skrivbordsstolen nu. Jag är så satans helvetes djävla skittrött. Och arg. Och ledsen. Det här är ingen bra dag. Jag blir inte snäll hur många pepparkakor jag än trycker i mig. Jag är ful i huvudet ändå.

Var på psyk vid klockan två. Lite nervöst. Läkaren som hette Kerstin, som jag aldrig träffat förr, ställde den klassiska idiotfrågan ”vad vill du att vi skall göra för dig, då”? Ja inte fan vet jag, hjälpa mig kanske?! Hon sa att hon läst mina journaler från Borås och min gamla mentalskötare Minna som hade mig för tre år sedan satt med, man kan ju tycka att de borde behandlat mig utifrån hur en klassisk borderlinepatient fungerar, men nej... Jag sa att jag inte vill äta Efexor mer. Jag sa att läkaren jag träffade i Borås precis innan jag slutade där sa att han tyckte att en hälsoundersökning och ett EEG borde göras på mig, se hur mina allmänna värden står till plus utesluta epilepsi (ifall mina förvirringstillstånd som kommer när jag är uppåt kanske beror på petite mals). Jag sa att han och min psykolog misstänkte att jag kanske är manodepressiv utöver tidigare diagnostisering, och då undrar doktor Kerstin om jag läst om manodepressivitet och epilepsi på till exempel internet, och vilket jag då identifierat mig mest med. Konstig fråga, tyckte jag, men svarade att det i så fall är manodepressivitet- men inte av den klassiska typen. Då säger hon i princip direkt att jahaja, det behandlar man med litium, så om jag är ”beredd att medicineras” för den här sjukdomen så är det det som gäller. Hon sa att det är nästan inga biverkningar alls, bara att jag kan få diarré och behöva dricka extra mycket vatten. Jag bör helst inte bli gravid oplanerat heller. Hon sa att man INTE blir tjock av litium. Ha ha ha, säger jag då. Varför i helvete står det i FASS, på internet och i broschyren om just manodepressivitet och litium som hon gav mig att man lätt går upp i vikt av det? Att man får acneliknande utslag i ansiktet (har tidigare reagerat så på medicin), och det viktigaste av allt: hur kan hon föreslå litium när jag just påtalat mina ätstörningar, min pissiga ämnesomsättning och mag/tarmkatarr? Hur kan hon ge mig en så komplicerad medicin när hon träffat mig EN gång och jag inte ens har fått diagnos ännu? Jag vet väl för helvete att det finns andra fungerande alternativ bland stabiliserande mediciner, men hade jag nämnt det hade hon garanterat trott att jag är en djävla pundare bara för att jag har lite koll på läkemedel. När jag ärligt erkände att det händer att jag brukar cannabis ibland (vi pratade om användning av alkohol och övriga droger) sa hon att jag skall ge fan i det som är bipolär och att jag kan få psykos av det och blablabla. Jag sa att jag vet folk som fått psykos när de missat att ta till exempel Efexor och att jag själv upplever drastiska förändringar i mitt mående när jag missat en dagsdos, men det var ju förstås en helt annan femma. Djävla henne! Djävla läkare, allihopa! Djävla Minna som bara satt bredvid med sina stora gloögon och bara sa ”mhmm, jaha, mmm, ja” i takt med vad Kerstin sa. Djävla psykvård! Djävla läkemedelsindustri! Det var inte ett ord om att jag kan gå någon att PRATA med, det var bara medicinprat direkt och sedan fanns ingenting att tillägga. Jag ville spy på dem när de sa att ”ja det finns många bipolära som går på litiumbehandling som kan leva helt normala liv; jobba, studera, gå på gym...”.
Det tar ju aldrig slut. Det blir aldrig bra. Just precis nu nu NU gör det så djävla ont i mig att jag tårarna sprutar och skulle någon röra vid mig skulle jag skrika rakt ut. Tydligen skall man som patient själv ställa sin djävla diagnos på internet, sedan träffa en läkare som inte hör var man säger och som inom trekvart har bestämt att man skall gå till vårdcentralen och lämna prover så att litiumdos kan justeras in snarast. Effektivt och billigt. Jag är väl bara jobbig, en liten tjej som tänker lite för mycket på hur hon mår och är så missnöjd och hopplös.
Varför är det ingen som förstår? Varför kunde inte jag få gått kvar i DBT i Borås med de andra från gruppen? Varför kunde inte jag ha fått samtala med Björn tills jag fått sagt allt jag behöver?

Men kom igen bara. Droga ner mig. Droga bort mig. Gör det. Jag är villig att pröva allt en gång, jag är inte den som är kräsen. Tack snälla svenska staten för maten.
ALLT JAG VILL ÄR FÖR HELVETE ATT NÅGON SKALL SE MIG.