På tal om ingenting; det är svårt det här med droger. Vad är legitimt, vad är inte? När det eller förtär det? Vad är skönt... egentligen? Vill jag vara hög, låg, dämpad, ökad, klar, suddig? Orkar jag, orkar jag inte? Med... eller utan? På eller av, svart eller vitt, till eller från. Det jag känner just nu är ganska mycket att om läkaren på ÖVM-psyk i Alingsås inte ger mig något BRA om en vecka så vill jag inte ha något. Då skiter jag i mediciner. Fuck you, Efexor, jag tar dem inte för att jag vill ta dem, utan för att jag är rädd för att INTE ta dem. Nog bra. Lugnande och sömnpiller vill jag dock behålla ett tag till, eftersom jag ändå tar dem så sällan och därmed inte är konstant påverkad av dem, men att stoppa i mig kapslar varenda dag som inte ger mig något- nej tack.
Jag har bytt ögonfärg förresten. Beställde färgade linser i helgen och fick hem dem i tisdags, känns häftigt att se mig själv i spegeln med varmt bruna istället för kallt ljusblå ögon. (Jag tror inte dina ögon vill tillbaks, de irrar blåa i en värld långt härifrån...)
Tiden är hoppig nu. En timme går, en kvart, ett par dagar, vem bryr sig? Jag glömmer att skriva, att prata, att leva, gömmer mig bara i sängen halva dagen och sitter och tråkar ut mig själv halvvägs till döds om nätterna. Minns inte när jag gjorde en mindfulnessövning senast, minns inte när jag kände mig samlad senast. Minns att jag tänkte på Marcus igår och fastnade, lät tankarna dröja kvar länge vid det som en gång var och absolut inte var. Jag har inte pratat med honom på ett och ett halvt år, ändå kan jag höra honom strax bakom min axel, tätt intill, se honom i ögonvrån... minnas hur jag stirrade så hårt att jag blev blind. Drömde om honom sedan, en mardröm. När känslorna viskar osant är det viktigt att lyssna på vad magen har att säga om saken.
Även om jag oftast har svårt att sova tillsammans med andra så önskar jag att jag inte behövde ligga ensam i sängen inatt. Känna en annan puls än min egen, höra någon annans hjärtslag i kudden. Jag fryser så, ser ni inte?
Jag känner mig lite som en räv. När de anar att kungsörnar är i närheten burrar de upp svansen och ställer den rakt upp, för det är ju bättre om örnen siktar mot den istället för kroppen när de dyker till attack. Så upp till bevis, världen, jag har tusen svansar att gömma mig bakom och gud nåde den som tränger sig igenom...!
1 kommentar:
känner igen mig i dina tankar kring droger.. det är svårt det där. kul med färgade linser iaf. borde jag kanske prova nåndag.. hoppas att du mår ok. kram!
Skicka en kommentar