We are the pixels on a screen and we feel nothing

Kan inte. Går inte. Sova och sömn fungerar inte inatt, fastän jag borde vara trött. Sista koncentrationen Efexor är på väg ut ur blodet nu, tog sista tabletten i lördags och nu är det bara att vänta och se. Blir jag bättre? Blir jag sämre? Än så länge vet jag att min kropp jäser och sväller upp till en storlek som ett mindre hus, vilket är ett minus, och att jag känner mig rakare och djupare än på år och dag vilket är ett plus. Jag skrattar ärligare, gråter när jag blir ledsen, blir rörd och gripen av sådant jag saknat att ryckas med av, vågar säga mer vad jag tycker utan att stå med munnen stängd och sidenhandskarna uppkörda i mitt eget arsle.

Jag är lite nervös också. Förutom att jag nu står utan vardagsmedicin för första gången på fyra år så är det mycket annat som händer i mig och kring mig. Idag har jag psykologtid och jag vet redan på förhand att det kommer bli jobbigt eftersom vi kommer prata om mina ätstörningar, min akilleshäl. På tisdag skall jag börja praktisera på Byrackans hunddagis, även om det bara rör sig om ett par timmar, och intrycket därifrån var både bu och bä. Verksamheten verkar jättebra och det kryllade av mysiga hundar, men den ena av personalen gav mig ett dåligt första intryck och hennes personkemi stänkte surt. På torsdag drar DBT:n igång med gruppterapin och jag har ingen aning om hur de andra i gruppen är eller ens hur de ser ut, dessutom är det närmare ett år sedan jag avslutade förra omgången... Det känns som att det är hög tid för mig att växa upp nu, lämna min litenhet och bli stor. Saker håller på att komma i rullning och det skräms.

Lite såhär känns det: jag är trött på att slösa min tid på pisshuvuden. Jag har slösat bort så mycket tid, och ork, och känslor, på folk som egentligen inte ens är värda en släng av mitt piss i ansiktet. Nu är jag osäker på om jag själv kanske är ett pisshuvud, och därmed inte värd min egen tid och energi...?

I want to be the girl with the most cake.