Nu skall jag be att få tala om en sak som man egentligen inte får säga: jag är så djävla missnöjd. Inte främst bara med mig själv, utan med så väldigt mycket annat också. Det är så att jag känner mig lite som Elin i Fucking Åmål; "du är ju aldrig NÖJD". Jag grät mig till sömns igår, jag grät innan jag ens kommit upp ur sängen imorses, behövde ta lugnande för att kunna cykla till praktiken utan att ha tårarna sprutandes. Så ont gör det inuti.
Jag hatar att bo i den här förbannade lägenheten, allt känns äckligt och fult och jag kvävs. Jag är trött på ljud och människor och lukter och årstiden och TV-utbudet och all världens orättvisor och att alltid hålla god min. Jag känner mig ensam som in i helvete och inte ens en båtlast med människor rakt in i famnen på mig skulle kunna göra något åt det. Förstår ni? Jag är tom. Helt djävla ihålig och ingenting fyller mig.
Mamma försökte vara snäll när hon skickade ett SMS imorses, sa att jag jag ju visst borde orka cykla till hunddagiset och göra det jag så länge strävat efter. Jaså. Jaha. Vad har jag strävat efter? Att bli ett psykfall som slösar bort mina ungdomsår på att vara en sjukskriven idiot som inte ens klarar av tre-fyra timmars ansvar i veckan utan att få ångest?
Vad är det folk inte fattar? Jag är inte duktig. Jag är en loser. De som tycker att det jag gör är "duktigt" ser ju för fan ner på mig, häcklar, förminskar. Satans björnkramare. Ett års ytterligare terapi och hjärntvätt till att bli en bättre människa ligger framför mig, och det skulle vara något att bli peppad av...? Jag är trött och less och det gör ont och jag kan inte formulera mig för fem öre. Självmordstankar och ostmackor och ont i käkarna och slänga telefonen i väggen om vartannat. Hur skulle jag kunna vara nöjd? Är missnöjd och otacksam samma sak?
Ibland känns det som att jag verkligen inte hör hemma någonstans. Att allt bara rullar på som en långtråkig film som jag inte kan påverka. Jag kan minnas att jag redan som barn inte var nöjd, och jag skämdes för det och höll käften, och jag bara finner mig och finner mig och finner mig i att leva ett liv som jag inte tycker om.
Känns som att ungefär alla kan dra åt helvete som var dumma nog att gå på min skit från början.
Lär ju gå jättebra det här med att vara medicinfri.
Because we all get tired, I mean eventually there is nothing left to do but sleep.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar