We are the pixels on a screen and we feel nothing

Och det det droppar tårar ner på täcket, på magen, som små bomber. För jag är trött och ingen lyfter mig. Sänkte Efexordosen till sista nivån igår, kanske är det därför allt gör ont idag och mina ådror ekar tomma, blodlösa. Jag var duktig imorses dock, tog mig till Vårgårda och psykologen fastän jag var trött och hade ångest och bara ville sova bort hela världen. Fick veta att jag börjar i DBT-grupp andra april, skrev kontrakt, grät en skvätt när mina ätstörningar togs upp. Ingen fattar för ingen ser. Ibland önskar jag att jag hade karaktären att svälta ner mig till ett äckligt anorexispöke så att någon FATTADE.
Jag väger över 64 kilo nu. Som mest har jag vägt 65 kilo, det var sommaren 2005 när det mesta var skit och jag åt psykofarmaka som gjorde mig tjock. 64 är en siffra som sticker i ögonen, i magen, i alltihopa, jag äcklas över att inte kunna knäppa igen jeansen och att hakan blivit rund. Jag vill gråta när jag ser mina feta fula armar i spegeln. Jag vill gråta när jag ser vad som helst, och det gör jag, mitt skinn är så tunt idag. Jag gråter för att världen är så stor och förljugen, för att det är slask ute, för att min pojkvän är deprimerad, för att jag har ont i ryggen, för att jag måste gå och handla mat.

Imorgon skall jag köpa femton kilo hundmat och kanske ett par skor. Jag vet inte om jag överlever ett år till i mina egna skor. Inte i den här stan.