We are the pixels on a screen and we feel nothing

Min blivande psykolog i DBT-teamet på mottagningen i Vårgårda verkar precis hur bra som helst. En väldigt rak men schysst kvinna i fyrtioårsåldern med vänligt uttryck, Ulrika heter hon. Hon verkar ta sitt arbete på stort allvar och förutom att jobba med patienter i DBT:n så är hon specialist på ätstörningar. När vi satt och pratade tog hon själv upp att hon läst i mina journaler att jag verkar ha en skev relation till mat, och att hon vill hjälpa mig. Jag blev löjligt glad, och lite chockad, för det har liksom inte riktigt hänt förr. Sedan jag var sexton år och fick kontakt med psykiatrin för första gången har jag och min mamma påtalat att jag behöver få hjälp för mina problem med maten, men eftersom jag inte är anorektiker eller bulimiker så har det inte tagits på allvar. Ser man normal ut på utsidan, så tyvärr.... Men nu kommer det alltså bli annorlunda, Ulrika sa att hon ser det för vad det är; ett självskadebeteende, och det skall därefter bekämpas. Eftersom jag inte tramsar med rakblad frekvent längre så är jag inte lika belastande som andra borderlinepatienter hon tar sig an just nu, så därför kommer jag antagligen få börja i DBT redan om en månad. Behöver jag säga att jag är glad?

Idag hämtade jag ut sista askarna med otäcka tabletter borta på sjukhusapoteket. På söndag sänker jag Efexordosen till 37,5 mg som jag skall ta dagligen i en vecka, sedan varannan dag i två till tre veckor. Efter det är jag... fri. Även om jag kommer ha kvar mina lugnande och mina sömntabletter (som jag inte rört på en månad) så kommer jag ha ett helt nytt grundläge. Jag kommer vara ren. Jag har inte varit pillerfri sedan uppehållet 2004, och innan det inte sedan jag var sexton. Kanske kommer jag behöva börja med annan medicin igen vad det lider, men det är ingenting jag "förväntar" mig. Det räcker nu.

Jag vrider handlederna och spänner knogarna, slappnar av i axlarna och nacken, tar ett djupt andetag och höjer garden. För nu djävlar.