We are the pixels on a screen and we feel nothing

Fick en kommentar på mitt förra inlägg som värmde, från signaturen Jennie: ”Jag har arbetat med borderlines i fem år, och jag kan på fullaste allvar säga att det enda som stoppat mig från att dra alla med diagnosen över attentionwhore-gnällrövs-kammen är DU. Faktiskt.”
Vad säger man om det? Tack, tror jag. Tack för att min kamp uppenbarligen ger resultat och att jag får respons för det. Tack för att jag inte helt genomrutten.

På tal om ruttet har det tydligen kommit in en djävla massa vatten i mitt källarförråd, vilket uppdagades när jag var nere för att leta efter en färgpyts med Johan och mamma tidigare idag. En bokhylla, fem trädörrar med tillhörande karmar, ett flertal kartonger och min rosa plastjulgran (!) och troligen ytterligare några saker är genomfuktiga och mögliga. Luktar otroligt äckligt där nere, särskilt eftersom färgen vi letade efter även den är rutten- bokstavligen. Kukhora!
Är så stressad av flyttandet och allt som skall ordnas och ställas om, såväl praktiskt som mentalt, min hud kliar över hela kroppen och mitt hår ser ut som en död enebuske och ansiktet är täckt med tonårsfinnar och stressutslag. Kroppen strejkar direkt när hjärnan går upp i varv och hjärtat slår osäkert. Känner mig som ett vrak. Ser ut som ett vrak. När jag blir stressad får jag ångest, och ångesten blockerar mig och gör mig vimsig, långsam och handlingsförlamad. Jag sitter bara tungt på arslet och tittar räddhågset på eländet, vill gömma mig under täcket, blir nervös och arg. Önskar att jag kunde få snabbspola någon månad framåt i tiden...

Tetris har löpt färdigt men är på väg in i skendräktighet. Hon beter sig som en snorunge och går mig verkligen på nerverna, vi bråkar nästan varje dag och jag känner mig elak, uppgiven och värdelös som hundägare. Flytten stressar ju henne också, och när hon ser att jag inte mår okej så blir hon också orolig och så blir det en ond cirkel.
Men, det är bara att bita ihop. Försöka stå ut. Har pratat med min individualterapeut i Vårgårda och förklarat att jag med största sannolikhet kommer sluta där eftersom jag skall flytta, så hon skall be min läkare ordna med en remiss till någon lämplig mottagning i Göteborg. Hoppas att det går någorlunda snabbt och smidigt, för går jag utan regelbunden kontakt alltför länge (vilket jag redan gjort nu när det varit sommaruppehåll), så tappar jag bort mig och går ner mig. Funderar på att börja med antidepressiva igen, som jag skrev i förra inlägget, tycker att Voxra verkar vara en intressant medicin som kanske skulle kunna hjälpa mig. Klassiska SSRI fungerar inte och jag gillar inte att gå och peta i mig tabletter vid behov, Efexor var ett förbannat rävgift men kanske, kanske kan Voxra (som stimulerar noradrenalin och dopamin) vara nyckeln som passar i mitt lås som kärvar.

Imorgon förmiddag skall jag och mamma en sväng till nya lägenheten för att dumpa av lite fler flyttkartonger samt träffa bovärden för mitt hus och få en riktig besiktning. Han lät jättetrevlig och tillmötesgående på telefon, sa att han skulle ordna med en städfirma som för jobbet tidigare hyresgäster inte gjorde och att nyckelknippan skulle vara komplett. Hoppas verkligen att jag får renoverat med nya tapeter, åtminstone i vardagsrummet. Köket och sovrummet målar jag om själv annars, och badrummet och hallen var inte i hysteriskt dåligt skick. Kan fortfarande inte riktigt begripa att jag faktiskt skall flytta, att jag om bara ett par veckor aldrig mer behöver bo på Citrongatan och att allt ont och gott som det medfört kommer att upplösas. Jag är väldigt glad, men ganska livrädd. Hjälp.