Saxade inlägg från min älskhatade bilddagbok:
Det är så att jag funderat av och till ett tag på att börja med antidepressiva och/eller ångestdämpande igen. Inte för resten av mitt liv, men... ett litet tag. Jag pallar inte allt omkring och inuti mig utan stöd, för det är ”lite mycket” nu, kan man väl säga. Eftersom jag skall flytta kommer jag inte forstätta gå i DBT i Vårgårda eller ha kvar det teamet, vilket jag i och för sig inte kommer sakna, men det sätter mig i en dryg sits. Läkaren jag har där är en djävla häxa som inte hör vad jag säger, och just nu orkar jag inte slåss, men fan vet om/när jag får ett team i Göteborg och hur vettigt det är... Jag vill bara få lite djävla medvind, det är allt jag ber om.
Jag har medicinerats i sju år nu. Olika preparat, olika doser, olika kombinationer- ingenting har hjälpt vidare bra. Sitter på fass.se och har hittat en ”ny” antidepressiv medicin som jag hört av en bekant skall vara bra, men jag vet inte... Nu vet ju inte ni någonting om hur min djävla hjärna funkar, men jag ber ändå om er hjälp. Vad ”rekommenderar” ni för antidepressiva/ångestdämpande? För- och nackdelar med olika preparat? Just nu har jag bara Stilnoct och Sobril på recept, alltså medicin att ta vid behov för sömnen och lugnets skull.
Genom åren har jag testat följande preparat (som jag kan minnas på rak arm, är inte helt hundra på stavningen på alla men ni förstår säkert ändå), och jag är inte särskilt intresserad av att testa någon av dem igen: Cipramil, Zoloft, Lergigan, Theralen (både tablett och flytande), Tofranil, Atarax, Esucos, Fluoxetin, Stesolid, Remeron, Zyprexa, Zeldox, Sobril, Efexor.
Har även ätit: Propavan, Imovane, Stilnoct.
Hjälp mig...?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5612066.ab
Skräpdiagnos var det, ja... Tack Aftonbladet för er fantastiska journalistik! ”Tonårshumör”, jo jag tackar jag. Så när jag är depressiv är jag ”bara lite ledsen” och när jag får panikattacker är jag ”bara lite utpumpad”? När jag ligger inne på sluten avdelning efter högljudda rop på hjälp som kräver sjukhusvård så är jag ”bara lite uppmärksamhetssökande”? När jag blir så full av känslor att det gör så satans ont att det känns som att lungorna skall sprängas och jag upplever en sorg större än natthimlen med droger i blodet för att orka vara bland människor, då är jag ”bara lite osäker”?
Jag är fullt medveten om att vissa borderlinepatienter faktiskt mest ÄR lipiga djävla gnällrövar typ dampungar och attentionwhores som inte vill växa upp och det har jag säkert varit själv i perioder, men som min underbara förra psykolog Björn sa: jag tror det är något annat fel på dig, också. Det tror jag med. Något som inte går ur. DBT är jättebra och fantastiskt, men det hjälpte ju just bara mot... borderline. Inte det där andra.
No offence till er andra som lider av att leva med den här diagnosen, jag vet att det inte är lätt och att alla inte överdriver... Men ärligt talat är jag så DJÄVLA HELVETES KUKLESS på borderline och allt vad det heter och det förstör mitt djävla liv, både direkt och indirekt. Lite kul att säkert 30-40% av er som sitter här och följer min djävla bilddagbok är just borderlines, haha. Bra grej att ha gemensamt!
Jag vill inte vara en del av det här längre. Jag vill inte vara splittrad i sjuttiofemtusen olika bitar som sliter åt olika håll utan att veta vart fan de vill ta vägen. Jag är så trött på att vara svartvit. Åt helvete med det här.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så ja. Nej. Jag mår kanske inte så djävla bra just nu. Känns inte som att jag orkar någonting just nu, skulle möjligen vara att leta efter flyktvägar och jaga in i dem. Jag får ilskeutbrott som jag inte vågar ta ut ordentligt, vänder dem inåt istället, sväljer och sväljer och sväljer tills brisningsgränsen är smärtsamt ansträngd. Har lyckats igen; jag ger bort mer än vad jag faktiskt har och jag fäster mig för mycket vid sådant som inte får bli kärt. Igår kväll vinglade jag ensam hem med ett gäng substanser i blodet från en grillfest med hjärtat i handen och ville bara slänga det mitt ut i en korsning så att de kunde få bli överkört av tio tusen bilar, för jag orkar inte ha känslor. Jag orkar inte vara snäll, arg, ledsen, glad, bitter, förstående, någonting alls. Orkar inte städa, packa, flytta, gråta, be om hjälp. Orkar inte med den här vidriga STRESSEN. Jag vill bara att allt och alla skall dra åt helvete så jag slipper gå runt och hoppas på att något gott skall få vara sant. Jag känner mig så SVIKEN, och den som sviker mig är jag själv.
Ventil:
6 kommentarer:
Hej Linnéa
Jag har kikat på dig lite här och där genom åren under lite olika namn och vi har ju haft en del kontakt. Jag har en hel hög med diagnoser, en av dem varandes borderline ja, och jag förmodar att en av anledningarna till att jag dras tillbaka till dig då och då är att du så bra uttrycker just det jag önskar att jag själv vågade uttrycka.
Jag har provat en hel del mediciner jag med men till slut skrotat allt. Jag klarar inte av sånt som påverkar speciellt bra, det är jag för destruktiv för, mitt intryck är att du är lite likadan. Sånt kan hjälpa för stunden men är inte speciellt lyckat som en långtidslösning.
Jag delar delvis medicinlista med dig och jag har tyckt att det mesta varit ren skit. Det som fungerat bäst på mig egentligen var en gammal medicin, klomipramin (anafranil kanske är ett namn du har hört). Nu åt jag ju en massa mediciner samtidigt i olika kombinationer jag med så visst skulle mitt intryck delvis kunna vara färgat av annat men jag kan ju berätta mitt intryck av den och den verkan den hade på mig.
Första gången jag tog den var det bara en halv tablett och det var superhärligt! Jag log och det hade jag inte gjort på så länge. Hur den kunde påverka mig så extremt starkt vet jag inte men det gjorde den. Sedan trappade jag upp till extrema doser av den och så småningom kände jag inte längre de bra effekterna med det är ett annat kapitel. Min man kände aldrig av de euforiska effekterna av den men de andra var desamma.
Klomipramin gav mig (oss) en paus, en lite mer riktig paus, den stängde av allt, och då menar jag ALLT. Från början var det härligt, att kunna andas, att kunna släppa ner axlarna, avslappningen bara spred sig och det var helt plötsligt lättare att skita i allt. Problem, ångest, stress, det gick lättare att bara låta det glida av. Ett gelélager runt medvetandet, trots totalt medvetande, som gjorde att jag hade mer val vad som skulle tränga hela vägen in.
De senare effekterna blev väl just det att eftersom det stängde av allt så var det så småningom inte värst skönt med den där pausen längre. Pausen från ångest och destruktivitet och utomstående skitstövlar blev till slut även pausen från glädje, lycka, kreativitet, tankar, sex, liv.
Nu påverkades väl det sista tillståndet av annat också men verkan klomipramin hade var just att ge en välbehövlig paus och lite skydd, men till mer än så skulle jag inte rekommendera att använda det eftersom när man har nått paustillståndet stängs allt bra ner också och vad är vitsen med en paus om allt det gör är att man till slut inte ens vet när det är dags att kliva upp ur sängen utan en klocka? Jag skulle rekommendera att sluta innan du inte ens reflekterar över att det går att tända en lampa eller gå och lägga sig istället för att stirra ut i mörkret utan ett ord hela natten.
Men som sagt, det är helt klart den bästa medicin jag provat. Kanske det skulle kunna vara nåt att prova som stöd under ett par månader? Den ger en paus från känslorna.
Jag har arbetat med borderlines i fem år, och jag kan på fullaste allvar säga att det enda som stoppat mig från att dra alla med diagnosen över attentionwhore-gnällrövs-kammen är DU. Faktiskt.
Har ätit Lyrica i 2 år nu och den fungerar lätt bäst av alla mediciner jag testat. Den tillhör inte kategorin ssri utan är en lugnande medicin utan beroende, som benzo. Benzo fungerar ju direkt, medan Lyrica verkar hela dagen. Känslan av att äta lyrica är att man tror att den inte fungerar alls (för den gör en definitivt inte glad), men så fort man slutar att ta den så förstår man att den visst hjälper för då stormar det till rejält istället. Lyrica tar bort udden av allt, men gör en inte likgiltig. Man känner sig fortfarande mänsklig. Man känner fortfarande. Men inte lika mycket av det jobbiga.
Ska även börja äta zyprexa nu. Tillhör inte heller ssri och är också lugnande under hela dagen istället för "beroendemedicinerna".
Min läkare berättade att lyrica och zyprexa har visat sig fungera bra på bordeline. Likgiltig är kanske bara något man önskar under en kort period, men man vill inte ha det till vardag.
Pröva dem. Zyprexa ska även göra en trött, vilket är bra om man inte kan sova.
ser nu att du redan ätit zyprexa. då är det ingen större mening att testa den igen. jag glömde. sry!
Hej allesammans, och tack för tipsen!
vildkatten: klompiramin/anafranil har jag aldrig träffat någon som ätit eller berättat om, kunde ju kanske vara värt att kolla med doktorn... Dock ser det ut som på fass.se att det är hemskt mycket biverkningar, och då jag är känslig och inte pallar bli tjock eller tappa sexlusten så är jag skeptisk. :/
Jennie: Oj. Först läste jag fel och trodde att du menade något negativt (hej borderlinedefensiv, haha!) men... ja. Oj. Tack?
Anonym: Har hört ungefär 50/50 gott och ont om Lyrica, det negativa jag hört är att man lätt går upp i vikt om man äter det varje dag (och inte som behovsmedicin) samt att effekten avtar efter ett tag. Dock har jag försökt lägga fram förslag med att få prova det för min läkare, men utan framgång. Zyprexa är det värsta jag ätit, jag hoppas att du slipper de vidriga biverkingar som jag och väldigt, väldigt många andra fick av den medicinen... Zyprexa var ju med i typ Uppdrag Granskning eller något sådant, just för att det är en så djävlig medicin som gör folk överviktiga m.m.
Haha, vassego. Det är lika sorgligt som sant. Numera jobbar jag visserligen med något helt annat, men jag minns hur jag back in the days gick in på din bilddagbok och sög in en enorm lättnad över att allt i världen inte var åt helvete och alla var idioter. Det fick mig att göra mitt jobb bättre nästa dag. Så jag säger också: tack.
Skicka en kommentar