Igår tog det stopp. Jag har känt mig inträngd i ett hörn i flera dagar, flera veckor, som ett djur i bur som inte får luft. Stressen kanaliseras till ångest, till ilska, det gör så ont och jag kan inte hantera det... Så igår sprack det. Kaoset inombords kulminerade till att jag slog Lena. Jag slog min bästa vän. Jag har aldrig lagt hand på någon i hela mitt liv, är jätterädd för att visa ilska överhuvudtaget, men igår... blev det bara svart. Hon gjorde inget som helst fel, hon var bara för nära vid fel tillfälle. Jag skrek tills jag inte fick luft och slet tag i henne och slängde ut henne ur lägenheten. JAG gjorde det, mot min bästa vän.
Panikångesten efteråt var inte nådig. Jag var nära att spy mellan andetagen och det kändes som att bröstet skulle sprängas, jag skrek rakt ut som ett barn. Tryckte i mig dubbel dos Sobril, försökte andas, ringde till akutpsyk. Sköterskan som svarade sa att jag i första hand skulle ringa min terapeut i mitt team i Vårgårda, det blev svart i huvudet igen och jag skrek på henne och klickade bort samtalet. Efter någon minut ringde jag till Ulrika i Vårgårda med tårarna sprutande och svalget hopsnört av ångest, hon försökte lugna mig och vi pratade i kanske tjugo minuter. Efter att ha insett att hennes DBT-snack hjälpte mig jack shit i den situationen och i den sinnesstämningen, och efter att ha konsulterat en läkare på mottagningen, sa hon åt mig att åka till Borås och lägga in mig. Jag fick en tid klockan åtta och skulle få åka sjuktaxi dit. Mitt i allt det här och trots att jag varit så djävla dum, så hjälpte Lena mig. Hon ringde flera gånger i timmen och kollade läget, hjälpte mig över telefon att packa och plocka i ordning, lovade att ta hand om Tetris och hjälpa mig när Alingsåshem skulle komma hit på besiktning. När taxin kom kvart över sju så följde hon mig dit och kramade mig.
Mammas röst var mjuk ända bortifrån Montenegro. Hon sa att allt skulle lösa sig.
Bilvägen till Borås är lång och tråkig, man blir lätt illamående och sövd. Med x antal Sobril i kroppen var jag slö och illa till mods, kändes som att det tog en evighet att komma fram. När jag väl var framme vid mottagningen och blev insläppt av personalen så sa de att det tyvärr kunde bli lite försenat. Klockan blev åtta, klockan blev nio, klockan blev tio... Och så klockan elva fick jag träffa en läkare, efter att ha suttit ensam i väntrummet och ridit ut de sista ångestvågorna i tre timmar.
Läkaren hade snälla ögon och hette Valentin. Vi pratade länge och väl och han var mjuk och dömde mig inte alls. Han bad om ursäkt för han visste inte vad han skulle göra med mig, han såg att jag var trasig men visste att patienter med min diagnos inte gagnas av att bli inlagda. Han hade lagt in en tjej med borderline häromveckan, berättade han, som hade blivit hemskt mycket sämre av att ligga inne, hon hade försökt ta livet av sig fyra gånger inne på avdelningen. Han ville inte göra mig en björntjänst.
Vi pratade om stress, ångest, känslor, mediciner, min cyklotymi, min sömn, allt möjligt. Efter en bra stund sa han att han skulle ringa läkaren som hade bakjour och be om hjälp att avgöra vad de skulle göra med mig, och efter en stund meddelade han att det var bäst att lägga in mig över natten.
Jag fick mitt blå armband, blev visiterad, fick låsa in mina värdesaker och svalde en Stilnoct. Klockan var runt midnatt när jag gick och lade mig, men trots att jag var utmattad av dagens krig så kunde kroppen inte slappna av. Dessutom så snarkade kvinnan jag delade rum med något makalöst, har aldrig hört någon snarka så djävligt. Sömnapné hade hon också, så jag trodde kärringen låg och kvävdes och dog varannan minut ungefär... Efter ett par sömnlösa timmar och bläddrande i skittråkiga sportmagasin fick jag ett par hörselproppar av personalen och lyckades somna löst efter ett tag. Var så djävla trött på morgonen att allt var som en dimma, kunde inte ta mig upp och äta frukost, och kärringen jag delade rum med halade upp persiennerna och satte på radion. Tack för hänsynen!
Vid elvatiden kom en ung skötare och sa att jag snart skulle få träffa avdelningsläkaren. Jag hasade in i badrummet och borstade tänderna, drog på mig kläder, såg ett levande lik i spegeln av okrossbart material. (Ingenting kan få en människa att se så djävla tärd ut som panikångest, om man inte räknar med drogmissbruk.) Efter en stund fick jag träffa läkaren, en ganska tjock invandrare som inte hade snälla ögon. Dessutom satt en skötare och två läkarstudenter med i rummet, kände mig lite som ett uttittat freak. Läkaren var inte så bra på svenska, så han missförstod nog rätt mycket av vad jag sa. Han frågade mycket om mediciner ditt och datt, och det slutade med att han gav mig ett recept på Lyrica. Han sa ingenting om biverkningar eller berättade något mer ingående om medicinen mer än att den kanske kan dämpa min ångest, och att jag kanske kan testa Seroquel om Lyrica inte fungerar. När han konstaterat vilka piller jag skulle ha tyckte han att det var tack och adjö och undrade om jag ville ligga kvar eller inte. Jag sa att det inte spelade någon roll, men att jag egentligen inte har tid att vara inlagd och att det är jobbigt för mig att ta mig mellan Borås och Alingsås och att jag gärna skulle vilja ha hjälp att ordna sjuktaxi... ”Varför skall du ha sjukresa? Va? Du är ju inte sjuk”, sa han och lämnade rummet. Då fick jag svälja väldigt, väldigt hårt för att inte börja gråta. Såg inte fram emot ett djävla dugg att sitta på bussen i över en timma med ångest i kroppen och en ny medicin i blodomloppet. Skyndade mig att svälja de två tabletterna som en sköterska gav mig, lämnade psykhuset och gick till apoteket och hämtade ut mediciner, grät och skakade framför receptarien men lyckades komma med en buss.
Nu är jag hemma. Lena har räddat mig och tagit hand om orosmoment åt mig under timmarna jag varit borta. Jag trodde inte att tabletterna skulle märkas så mycket, men jag känner mig... som en alkis. Sluddrig, snubblig, slö, trubbig, trött. Skall ge Lyrica en chans, men biverkningslistan på fass.se ser inte bra ut. Alls. Orkar inte gå upp mer i vikt, orkar inte bli mer svullen, orkar inte bli tung och hjärndöd. Men å andra sidan orkar jag inte med något annat, heller. Skall äta 50 mg, tre gånger om dagen, förpackningen räcker i knappt tre veckor. Jag har skrikit på hjälp nu, länge, men det är först nu jag kanske vågar lyssna och ge efter. Det har varit lite för mycket, lite för ofta, lite för länge den här sommaren. Många bäckar små, ni vet.
Doktor Valentin frågade om jag lever bakom en mask, och då grät jag. För han såg, direkt. Det är det smärtsamt få som gör. Är jag verkligen så duktig på att fejka?
4 kommentarer:
Men ÅH. Blev tårögd när jag läste. Om att känna igen "Men du är ju inte sjuk".. Jag har ju som jag berättat besvär med social fobi o panikångest + en trasig rygg som gjort att jag står o stampar på samma fläck sedan 8 år. Dvs noll karriär och socialt nätverk. Om jag kunde skulle jag mms:a över massa Ville-pussar och katt-kurr över telefonen. Jag är ju en bit bort. Hoppas medicinen hjälper pytte ialla fall. KRAM från Lillstrump och Ville Whipp + apungar.
kram och kram
Usch, jag blir så ledsen när ja läser hur människor blir behandlade. Jag känner egentligen inte dig och du känner inte mig, men jag är en av alla dom som "stalkar" dig på BD utan att någonsin kommentera eller göra ett avtryck,men nu blir jag så ledsen att ja va tvungen. Jag har jobbat med/jobbar med alla dessa flickor och pojkar som kommer från alla dessa läkare helt förtvivlade för att dom inte förstår allvaret. Jag trodde länge att det var missförstånd och att läkarna helt enkelt använt fel ord till fel person, men efter att ha suttit med på ett par samtal förstår jag att det inte är missförstånd, det är omännsklighet/okunnighet(som är väldigt fascinerande och väl värt att diskutera med deras långa och dyra utbildning). Även fast ja inte känner dig Linnea så känner jag för dig och jag önskar att människor va bättre, att vården hade mer att ge och att alla läkare hade snälla ögon och goda hjärtan. Jag önskar så att människor som sitter på makt var kloka nog att inte missbruka den och ingen människa någonsin var tvungen att träffa läkare som du träffat. Trots alla dåliga erfarenheter och all skit ångest hoppas jag flytten går bra och att du i fortsättningen bara träffar så fina människor som din vän Lena. Som bara fattar utan att veta och som accepterar att dom inte förstår men älskar ändå. Jag önskar dig sinnesfrid och ett lätt huvud. Kram
invandrar läkare suger. för 4 år sen träffade jag en på akutpsyk för att jag ville ta livet av mig. jag trodde då, att man måste ta sömntabletter för att ta livet av sig. men han berättade att man lika gärna kan ta vad som helst. jag tackade för informationen, sa att jag mådde bra, gick hem & svalde 300 citalopram. var död i tio minuter, men ambulansförarna lyckades få liv i mig. sen fanns det en stor risk att jag skulle få hjärnskador men jag är helt frisk idag. fysiskt i alla fall. sen för cirka ett år sen så blev jag inlagd på en psykosavdelning. då fick jag också träffa en invandrar läkare. han frösökte provocera mig under hela vårt samtal, han sa saker som 'du är inte sjuk' och 'jag tror inte du är schizofren'. när 4 andra läkare satt paranoid schizofreni som diagnos på mig. sen började han säga saker som 'jag tror inte du berättar sanningen, jag tror du döljer saker'. osv. han var sjukt obehaglig. invandrar läkare suger. jag hatar dom jävlarna. trots att jag är invandrare själv.
Skicka en kommentar