We are the pixels on a screen and we feel nothing

Går runt och försöker få ner de sista prylarna, slå in de sista delarna i mitt hem i tidningspapper och stapla på hög. Lyssnar på ”Malibu” med Hole på repeat. Pulsen är hög, kinderna är randiga av mascara, magkänslan är inget vidare. Är väl kanske nu man skall ta en extra tablett, eller kanske helt enkelt bara le hemskt överslätande. Det är åtminstone nu det svider till någontans långt där inne; vetskapen om att jag är lika naiv som alltid är lite som surt socker i ett öppet sår. Hur kan jag vara så dum att jag tror på varma ord, hur kan jag vara så DJÄVLA DUM att jag tror att någon faktiskt menar vad de sagt när ord skall omvandlas till handling? Hur vågar jag tycka om någon så när jag är medveten om riskerna?
Det sista jag behöver nu är extra huvudbry, ytterligare anledningar till ångest, men så går det när man får för sig att släppa in någon lite för långt och tro på vad de säger... Pilutta mig.

How are you so burnt when
You’re barely on fire

Att bli behandlad som luft är fan så mycket värre än att bli behandlad som skit. Att få utrymme för att gå runt och bygga upp ensidiga, självplågande spekulationer inombords är... inte behagligt. Det gör ont i mig att jag uppenbarligen inte är värd mer än att att man är rak mot mig. Att bli tagen för något farligt, mörkt, jag-vet-inte-vad. (Jag är bara jag, jag vågade ju faktiskt visa dig, du såg väl, du vet väl...?) Jag, med mitt lite skruvade känsloliv men väl fungerade hjärna och hjärta, tvingas sätta dit en smärta innan den ens är bekräftad av den som eventuellt kommer såra. För att gardera. Om utifall att.

Oceans of angels, oceans of stars
Down by the sea is where you drown your scars

Har skrivit om det här inlägget flera gånger, läst, tänkt, raderat, skrivit om igen, gått runt runt runt så flera gånger. Är väl för känslomässigt uppe i varv för att vara i skick att sitta här och skriva något alls egentligen, men jag måste ventilera... Lite privat måste man faktiskt få vara, också.
Det har varit en lång dag. Det kommer bli en lång natt. Jag får skriva mer en annan dag, en dag då jag sitter i Göteborg framför datorn istället för i Alingsås, då jag har flyttkartonger att tömma istället för att fylla.

I can’t be near you
The light just radiates
I can’t be near you
The light just radiates

(Fan dig.)